Jag har funderat ett tag på det här. Hur skall jag summera säsongen 2012?

Vi kan börja med målbilden så vi vet vad vi följer upp emot. Den finns under fliken målsättningar och såg i sammandrag ut så här:

Mål Duathlon SM topp 5

Mål Ironman EM topp 5 (Age group)

Mål Olympiska SM topp 10

Mål 1/2 IM SM topp 10

Mål Ironman VM ”topp 12”*(Age group)

*Målet på Kona var formulerat som ett snitt över året, så en bra säsong tidigare skulle innebära lättare mål på Kona.

Överlag såg jag det som en bra målbild då jag upplevde den som både utmanande och inspirerande. Jag skulle behöva ta i rejält och jobba fokuserat för att nå åtminstone några av målen. Jag gillar att ha flera mål så att en misslyckad tävling inte stjälper hela målbilden.

Jag jobbade fokuserat de stunder då jag hade möjlighet att träna. Även vila och annat togs på allvar. Visst blev det motgångar i form av sjukperioder, men inte värre än att det gick att komma tillbaka.

Så hur blev då utfallet?

Fantastiskt! Även om det känns märkligt kan jag inte låta bli att tänka i termer av succé – en personlig succé.

Under 2012 fyllde jag 44 år. Det påverkar förstås inte AG-tävlingar – men på SM-tävlingar kör jag seniorklass och möter medtävlande som är betydligt yngre, och det gör skillnad. Ändå lyckades jag nå alla (!) målen:

Duathlon SM topp 5 – Utfall SM-GULD! Bäste svensk 🙂

Ironman EM topp 5 (AG) – Utfall 4:a, bäste svensk totalt

Olympiska SM topp 10 – Utfall 9:a

1/2 IM SM topp 10 – Utfall 4:a (!)

Ironman VM ”topp 12” (AG) – 10:a, bäste svensk totalt. Endast fyra svenskar har någonsin haft bättre tid på Kona.

Helt ärligt har jag haft lite svårt att förhålla mig till detta utfall. Det är nog därför summeringen av säsongen dröjt lite. Om det gällt någon annan hade det förmodligen varit lättare, men nu är det min egen insats som skall summeras och på sätt och vis bedömas. Dessutom vill jag bygga 2013 års mål så att jag upplever dem både utmanande och inspirerande utan att bygga in en press som skapar negativ påverkan.

Jag gör så att jag kliver utanför mig själv lite och betraktar mål och utfall, låtsas att det gäller någon vän.

Det är då formuleringen kommer: ”Succé – jag skulle kalla det succé. Din säsong har ju varit otroligt stark. Ta till dig det och njut av det!”

Förstå mig rätt. Jag vill inte förhäva mig eller låta kaxig. Men jag vill känna den kraft och motivation som kan komma ur stolthet och glädje över den egna prestationen. Jag vill kunna hämta inspiration utan att känna press. Jag ju vill vara ärlig mot mig själv – både över säsongen 2012 och inför säsongen 2013. Jag vill ”våga” känna stolthet, eftersom jag samtidigt känner så stor tacksamhet.

Så – jag stänger 2012 med glädje, stolthet och ett stort mått av tacksamhet. Här kommer några centrala tack:

Åsas stöd är helt avgörande – tack min älskade hustru! Hilde och Vendla som både tar konsekvenser av mitt tränande och hejar fram mig under tävlingar, tack till er båda!

Tack Jacob, min bror – för träningsrundor och dialog – inte minst på temat jobb/familj/träning.

Tack Triathlon Väst  – både klubben som helhet, dess arbetande styrelse och inte minst tränarrådet. Här ur kommer begrepp som Lex Göran och att göra en Wolffram. Här inkluderas också Lars som speaking partner och inspiratör.

Tack Andreas och Per på Cyclecomponents som byggde och levererade raketcykeln QR Illicito. Den cykeln vill verkligen tävla.

Tack Henrik på Triathleten.se – Simtiderna fixades med hjälp av vad jag upplevde som fartdräkter: Sailfish One och Rebell (Kona)

Tack Mattias & Co på Aktivitus. Det är ingen hemlighet att era tester haft avgörande betydelse för min cykelträning och den utveckling jag haft under 2012.

Och avslutningsvis – de som ju faktiskt gjort det möjligt per definition. När jag presterar som en ungdom 🙂 passar det ju bra att uttrycka mitt tack till både mamma Lena och pappa Reiner. Ni har ju stöttat mig rejält även under året 2012 – Tack!

Nu skall jag spika målen för 2013 – mottot är redan klart:

I FINFIN FORM VID FYRTIOFEM 😉

Glada hälsningar Calle