Ironman VM Hawaii, Race report

Go! Go! Go! 

– speakern inser att det enda raka är att släppa iväg fältet som obönhörligen börjat röra sig framåt över startlinjen.

Det ettusenniohundrahövdade startfältet går inte att stoppa – havet utanför Kailua Kona förvandlas till en vilt fäktande, häftigt sparkande och i viss mån framåt simmande massa. Startkanonen har hängt upp sig – och när klockan passerat 07.00 med tillräckligt många sekunder väntar startfältet inte längre på kanonskottet.

Skottet kommer någon halvminut försenat, och då är vi redan iväg. En av livets mest påfrestande, utmanande och alldeles, alldeles, underbara dagar har tagit sin början på allvar; Ironman World Championships!

Detta är alltså tävlingen som vi pojkar i Vikhög en gång hörde talas om och som ju faktiskt gjorde att jag en gång i början på 80-talet för första gången simmade, cyklade och sprang i en följd. Nu är jag fyllda 44 år. Vår äldsta dotter Hilde är 15 år, lika gammal som jag var den gången vi först prövade detta varierade och tilltalande sätt att motionera på. Kanske är det verkligen dags att jag tar mig an den mytomspunna banan på Kona.

Tre moment, simma, cykla och springa.

En kort beskrivning av banan kan vara på sin plats:

Upplägget är alltså att först simma 3 860 m havssimning. Vattnet är lagom varmt, har en behaglig sälta och hajar skall enligt uppgift inte setts till på rätt länge🙂.  Starten går vid piren i Kailua-Kona. 1,9 km ut i stort sett längs med kusten, runda en båt och några bojar, och sedan 1,9 km in mot piren i Kona igen.

Sedan följer ett snabbt byte till cykel. I praktiken innebär det ett byte av badmössa och simglasögon mot hjälm och solglasögon, och sedan upp så hojen så snabbt du kan. Cykelbanan går med en kort sväng genom Kona och sedan ut på legendariska Queen K Highway. Knappt 90 km över lavafält och upp mot Hawi. Vänd, och sedan tillbaka samma väg som du kom.

Efter detta är du rejält uppvärmd och redo att ta itu med 42 195 m löpning, alltså en klassisk marathon. Även här en sväng (ca 15 km) i Kona. Denna gång fram och tillbaka längs Alii Drive som går utmed havet. Varmt, vackert och fullt med publik som hejar fram alla deltagare. Därefter upp längs Palani road (en 500 m lång ganska brant uppförsbacke) och ut på Queen K igen. Här är det betydligt glesare i publikleden (läs – ingen publik). Det är du med solen och dina tankar som sällskap de kommande 25 km. Ut till Energy Lab och tillbaka. I Energy Lab brukar temperaturen gå från varmt till väldigt varmt och de regelbundna vätskekontrollerna längs banan extra välkomna där.

Tillbaka i Kona springer du med ca 2 km kvar nu utför den branta Palani Road (!) aj oj, lite stumt steg är inte ovanligt, men släpp på så gott det går.

Från Palani road går banan i en sväng så att den sista km går längs Alii Drive och du bärs fram av publiken för att slutligen korsa mållinjen ackompanjerad av den klassiska frasen ”You are an Iroman!”.

Min raceupplevelse.

Jag har lagt mig långt till höger i startfältet, i någonstans runt fjärde led. Det är första gången för mig i Kona, så jag vill satsa framåt, men med sans och måtta. Jag vill inte starta dagen med att bli översimmad. Det blir jag inte heller, men det är onekligen rätt trångt. Sparkar och slag delas ut med slumpens rättvisa fördelning och jag drabbas nog inte mer än någon annan.

Det är närmare 1,9 km ut till första rundning, men redan efter några hundra meter skall första bojen passeras och det blir då tydligt att fältet drar åt höger och funktionärerna på surfbrädorna har ett styvt jobb med att få in åtminstone en majoritet av deltagarna på den tänkta vänstra sidan av bojen. Men vi är en god portion som simmar till höger om bojen. Att försöka simma 90 grader vänster och ta bojen på rätt sida vore lika smart som att försöka korsa vägbanan på E6:an i höjd Gårda en måndag morgon kl. 07.45… så jag fortsätter framåt som alla andra.

Jag hittar ganska snart en hyfsad rytm. Det är hart när omöjligt att orientera, tittar jag upp framåt ser jag badmössor, fäktande armar och en hel del skum, men knappast nästa boj. Så jag följer fältets fart, vilket känns behagligt. Fokuserar på teknik och att ligga rätt bakom/bredvid simmare som verkar hålla samma fart. Att försöka simma om känns meningslöst. Jag ser solen stiga och märker att det är första dagen på min nu veckolånga Big Island vistelse som bergen inte är molntäckta. Ser ut att bli en solig dag idag… skönt att jag valde tjockt lager med solfaktor 70 tänker jag, och sedan är det fokus framåt igen. Efter ca 1000 m gör jag en Wolfram, d.v.s. vrider 360 grader i ett armtag för att få en bild av fältet – häftigt! Här ligger jag och glider fram mitt i IRONMAN World Championship på Hawaii. Du vet det där vi läser om i tri tidningarna och drömmer om när vi springer långpass i novembermörkret. Jag upplever en stort mått av ”härvarande” och jag njuter – dock med bibehållet fokus på tekniken – det är ju ingen semesterutflykt – det är VM!

Ytterligare några bojar passeras utan att några hajar syns till, och snart är det dags för rundning. Gött, bara 1,9 km kvar.

Jag får en spark över simglasögonen i rundningen, men bara lite vatten läcker in och det stannar vid det. Lite värre då med rockiemisstag nummer 1 – eftersom våtdräkt inte är aktuellt, så tänkte jag att jag knappas behövde smörja bodyglide i nacken – någon som visar sig vara ett misstag. Med i snitt 33 armtag i minuten har jag efter en halvtimme avverkat ca tusen armtag. Inte tänkte jag på att det är givet med skavsår i nacken när man simmar i saltvatten… men det vet jag nu. Nåja, det är bara halva distansen kvar, och nu har vi solen i ryggen, och det är ju nästan som att simma i nerförsbacke🙂.

Resten av simningen flyter på i stadigt tempo. Det blir lite lättare att simma fritt, och jag funderar på om jag simmar för sakta. Tar jag i för lite? Samtidigt – jag kör för första gången i min Sailfish Rebell, och den gör ju sitt till. Så jag låter lex Göran råda: Simma på 80 % och få en bättre sluttid.

Snart närmar sig kajen och trappan. 1.02 på klockan. Jag tar det lugnt upp, stannar till en sekund och sköljer mig med sötvatten i slangarna och siktar sedan mot transition bag. Nu erbjuds vaselin i stora burkar och här kommer rockiemisstag nr 2: Jag tycker i stunden att det känns som en väldigt klok tanke att nu kompensera för missen som orsakat skav under simningen, tar en rejäl näve vaselin och låter högerhanden skönt smörja min skavda nacke. Ungefär 0.7 sekunder senare inser jag hur intelligent det är att smörja in hela högerhanden i ett tjockt lager vaselin inför 18 mil på tempocykel med olindad tempobåge… Kul att det uppe mot Hawi emellanåt blåser drygt 10 m/s idag, det kan bli en spännande cykling!

I övrigt går växlingen bra. Jag trycker ut ena glaset på cykelglasögonen, men hittar det och stoppar i det innan jag tar på brillor och hjälm, och sedan springer jag ut med hojen. Många hoppar på direkt vid linjen, men jag springer ett tjugotal meter till för att få fritt. Det är rätt tänkt, och så snart jag plockat upp cykelflaskan som jag lyckas sparka av när jag hoppar på cykeln så kommer jag iväg.

Det är många som vill cykla längs Kuakini Highway denna lördagsmorgon och det lite trångt emellanåt. Men snart hittar jag rytmen och fokuserar på att ta det lugnt. Pulsen är hög efter simningen och det är lätt att rusa i början inte minst eftersom banan börjar med några km sakta stigande.

Efter korta rundan i Kona och en första gång upp för den 500 m branta stigningen på Palani Road (nästa gång blir det till fots) bär det av ut på legendariska Queen K. Trampandet rullar på och jag söker en lugn rytm. Det är ju dryga 20 000 tramptag som skall tas, så det gäller ju att disponera både fysiska och mentala krafter.

Vid första vätskestationen påminner jag mig själv om att ta mer vatten även om jag inte känner mig törstig just nu. Det är strategin jag beslutat inför loppet, och det är ju sådana beslut som ofta fattas bättre i lugn och ro inför loppet, än under loppet i den stress som då infinner sig.

Ut mot Hawi går det fort, vissa mil snittar jag 45 km/h, och då måste ändå klungor med draftande konkurrenter hanteras med inbromsningar och rull för att skapa den krävda 7 m luckan. Ett gäng stör jag mig ganska rejält på då de tränger sig in i luckan framför mig en och en med någon meters mellanrum. Jag lägger mig längst ut i vägrenen för att markera att jag inte vill ligga i gruppen, och sakta försvinner klungar iväg framför mig.

Men de flesta av dem står i skuggan av nästa Penalty Tent och ”vilar” under de föreskrivna 4 minuterna som de fått p g a drafting. Och livet känns lite mer rättvist igen.

Upp mot vändpunkten tar vinden i ännu mer, och i kombination med motlutet sjunker farten ner mot 30 i snitt på milen. Samtidigt möter jag proffsen, och eftersom de startade 30 min före stora startfältet känns det stärkande att de knappast dragit ifrån särskilt mycket hittills.

Vändpunkt, utför och 73 km/h på hastighetsmätaren. Fräckt och spännande. Lite mindre vaselin på styret hade varit gött nu. Vid vätskekontrollerna försöker jag få tag i gel och samtidigt två vattenflaskor. En för att hälla över mig och en för att hälla i mig. Solen steker rejält nu och vätskebalansen är en minst lika stor utmaning som energiintaget. Funktionärerna är suveräna, men mer inriktade på vätska och bars, så jag stannar till och ber att får fram gel på någon station. Jag vill helst ha gel och vatten.

Motvinden är ganska hård på vägen tillbaka, men jag upplever att jag har disponerat krafterna väl och kan hålla trycket i pedalerna, så jag ignorera hastighetsmätaren (snitt 34, 32 och 31 km/h mil nr 15, 16 och 17). I stället lägger jag märket till att jag cyklar om andra deltagare allt mer frekvent. En liten liten krampkänning med några mil kvar är det enda orosmolnet, och det stannar vid ett litet litet moln på en annars klarblå himmel.

In mot växling glider jag ur cykelskorna i god tid och tar det lugnt de sista hundra metrarna in mot T2. Cyklingen gick på 5.04 vilket känns fin fint.

Cykeln tas om hand av några av de otaliga frivilliga som ställer upp och gör Ironman till ett väldigt väloljat maskineri. En annan plockar fram min Run bag och hjälper mig ta fram det jag skall byta till, och han t o m erbjuder solfaktor i krämform som han med kraftiga masserande tag smörjer in mina axlar och nacke med. Det är nog den skönaste stunden under loppet, och jag blir sittande några sekunder extra – så skööönt.

Sedan är det på med kepan som skall skydda mot den stekande solen och iväg bär det – ett marathon när det är 35 grader i skuggan. Och skugga får man så fort man tagit sig i mål, så det vore ju dumt att dra ut på det…

Publikstödet är massivt och gäller alla – så det är en härlig atmosfär längs hela Alii Drive ut till första vändpunkt. Extra stärkande är det att se Åsa Hilde och Vendla stå och heja med familjen Oom – det ger energi och jag lyckas t o m le mot kameran!

Annars är det in i den mentala bubblan. Framåt framåt. En km i taget. Vid vätskestationerna tar jag en mugg is innanför linnet på ryggen, en på magen och en under kepsen. Ett par muggar vatten över mig och så mycket jag förmår häller jag slutligen i mig. Mellan stationerna gelar jag. Dock helst precis innan nästa station, annars blir det väl kletigt mellan tänderna. Det är väl egentligen humormässigt roligaste stunderna när jag tar en gel och/eller salt med närmare en km kvar till nästa vätskestation – då kan jag inte låta blir att smågarva åt mig själv där jag får springa med en saltsöt gegga i munnen utan något att skölja ner den med.

Efter 15 km är det uppför Palani Road igen. Ca 40 höjdmeter på 500 m låter inte så mycket, men efter 18 mil cykel och 15 km het löpning krävs det lite beslutsamhet för att hålla tempot uppför. Sedan är vi ute på Queen K igen, men nu till fots. Jag samtalar med en kille från Boston. Han har sprungit Stockholm marathon och vi enas om att det är tämligen stor skillnad på att springa i Sverige och här på Big Island. Vi önskar varandra en fortsatt bra dag och det är tillbaka till fokus framåt. En km i taget. Snart bara 21 km kvar.  Blivande segraren Pete Jacobs kommer emot mig och han har betydligt bättre fart. Men så har han ju mindre än 5 km kvar. Energy Lab med vändpunkt verkar ligga längre bort idag, och jag kämpar med att hålla fart. Vatten och is i varje station, och några gånger väljer jag att gå några steg mellan vätskestationerna för att samla mental styrka. Alla säger att Kona är en speciell utmaning, och jag upplever att jag nu är mitt i den utmaningen. Vändpunkten innebär 13 km kvar.

Jag möter Peter som är på väg ner till vändpunkt på min väg upp. Det är två ganska trötta gossar som uppmuntrar varandra ute i lavaöknen. Jag tror att Olle och jag hälsar på varandra också, men jag minns faktiskt inte riktigt.

Jag får ibland frågan vilket som är jobbigast i ett triathlon, simma, cykla eller springa. Jag brukar svara att det blir med automatik löpningen eftersom den ligger sist. Det är då du kramar ur det sista. De andra grenarna följs ju av två resp. ett moment, så du skall ha krafter kvar. Löpning följs av målgång, och det innebär funktionärer som kan bära dig därifrån, så du behöver inte ha några krafter kvar. Alltså är löpningen jobbigast. Och jobbigast i löpningen är den sista halvan, för då är det ”bara det sista kvar”.

Det är där jag är nu. Det är en fot framför den andra och fokus på att välja rätt tanke. Den mentala snurran går i tre steg: Framåt, vatten, målbild, framåt, vatten, målbild. Runt runt. Håll fokus. De andra är lika trötta.

Jag känner igen några konkurrenter i min agegroup och det ger energi – de vill jag ju förstås ta mig förbi. Det blir några stycken de sista fem km och mot slutet lyckas jag hålla farten uppe relativt bra. Palani road går i flygande fart nerför och jag känner att jag njuter i varje steg – njuter av att känner att jag lyckas bra idag och håller fart hela vägen in i mål. På upploppet insuper jag atmosfären ordentligt och stressar inte – ingen i min AG ligger i närheten nu. Jag får en vacker Lei av Åsa några hundra meter innan målet, och sedan är det jubel både från publik och i hela kroppen.

Jag tar ett skutt över mållinjen och klockan stannar på 9.33.09 samtidigt som Mike Reilly förkunnar ”Carl – you are an IRONMAN!”.

Endorfinerna rusar och jag känner mig genomnöjd och lycklig. Trött förstås, men inte helt slut, utan jag går runt och njuter tillsammans med de 130 andra age group- och proffstriathleter som hunnit i mål före mig.

Jag har överträffat mina målsättningar genom att bli 10:a i min klass och bäste svensk.

Det visar sig vara en av de bättre tiderna en svensk avverkat IRONMAN Kona på under alla år. Roland Larsson, Niklas Nilsson, Claes Björling och Staffan Westerberg har varit snabbare. Att vara 5:a i den ligan är en härlig bonus och jag upplever att säsongsfinalen överträffat alla förväntningar både avseende värme, upplevelse och resultat.

Nu blir det vila och ett par veckors fokus på tillbakablick för att njuta av uppnådda resultat. Planeringen framåt får vänta.

Fast det är klart – om jag är bland de fem snabbast i min klass på Kona 2013 så får jag komma upp vid prisutdelningen och ta emot den klassiska träskålen…

Varma härliga IRONMAN-hälsningar

Calle

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Ironman VM Hawaii, Race report

  1. Tess skriver:

    Helt otroligt inspirerande läsning!

  2. stenf skriver:

    Grymt bra skrivet och väldigt inspirerande.

  3. Goran skriver:

    Tack Calle, underbar läsning, känslan du förmedlar fick mig att känna mig DÄR. Grattis till en fantastisk prestation.

  4. Caroline Filipsson skriver:

    Vilken härlig berättelse och härlig målbild!🙂

  5. Mats skriver:

    Härligt Calle! Trevlig läsning, man är ju med hela tiden…
    En träskål efter en sådan prestation verkar dock lite klent😉

  6. Ping: Rapport från VM i triathlon med Carl Brümmer Team Aktivitus Elit « Aktivitusbloggen

  7. Ola skriver:

    Calle du har verkligen bestämt dig!
    Fick gåshud när jag läste din story,
    lär ha varit 1000 ggr häftigare live på plats!
    Keep Up the great work!
    Ola

  8. anna skriver:

    Oj vad du är duktig imponerad. .. vilken resa vilken utmaning wow….
    Heja dig

  9. Ping: Det är verkligt | Kathrin Mörtel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s