Jag är så fantastiskt nöjd med prestationen i Kalmar. Och till det kan jag dessutom lägga ett riktigt bra lopp i Tjörn 1/2 IM lopp förra helgen. 4.13.09 med en cykling på 2.14 (90km) varav åtminstone hälften skedde i ösregn.

Jag börjar med ett referat av Kalmarloppet: Jag kom iväg fint vid starten och låg med ganska bra under större delen av första varvet. Jag simmade lugnt och fokuserade på en avslappnad teknik. Det enda störande momentet var att jag ganska snart märkte att den tejpning jag hade för mina ömmande hälsenor, den släppte och låg som släpade i vattnet. Det påverkade nog knappast farten nämnvärt , men jag bestämde mig för att dra bort den vid rundning eftersom det var ett irritationsmoment. Andra varvet blev till största delen ensamsimning, vilket kostade tid. Trots att andra varvet är kortare kunde jag konstatera att det tog längre tid. Jag var upp på 59.35. Så det var under timmen, vilket var enligt plan, men med tanke på att jag tappade tid på andra varvet så finns där nog lite att hämta…

Växlingen gick bra och jag fick kliva på hojjen – den sprillans nya QuintanaRoo CD0.1 som jag hämtat bara två veckor tidigare. Strategin var att gå ut väldigt lugnt – vilket gjorde att det kändes väääldigt långsamt och det var rätt många som cyklade om mig på vägen ut till första rundning. Ganska prövande på sitt sätt – men fokus var: Håll dig till vald strategi – den jag hade tänkt över noga i lugn och ro. Så jag lät pulsen styra och fokuserade på att dricka och så småningom sippa gel. Efter 1/4 av loppet började jag trycka på lite. Cykeln gick som en raket kändes det som. Det var en underbar känsla att ligga långa stunder i runt 45 km/h och mata på – jag riktigt njöt av cykelmomentet. Visst blåste det till emellanåt, och visst var jag lite tröttare vissa stunder, men det är ju inget annat att vänta när jag försöker cykla 180 km så snabbt jag kan. Det är och förblir en lång sträcka. Med en 1 varv kvar av cyklingen började jag komma ikapp de som cyklat om mig ut på första varvet 🙂 och jag kunde lugnt plocka placeringar. Strategin verkade fungera, och nu var det mer ”fri fart” som gällde. Intressant att notera är att varven gick oerhört jämnt – snittfarten skiljde 0.28 km/h på snabbaste och långsammaste varvet. Det första gick faktiskt snabbast, och det andra långsammast, men det skiljde bara 43 sekunder mellan de två 60 km varven och det sista låg mellan dem fartmässigt.

Jag valde helt bort fast käk och tog framförallt vatten vid kontrollerna och hämtade energin från gel vilket passar mig utmärkt. Med fem km kvar på cykeln kom det lite krampkänningar i framsidan på höger lår, och när jag försökte rulla lugnt och skaka loss, så högg det till i baksidan. Så när jag rullade in för växling kändes det toppen eftersom tidsmässigt fanns chansen att nå målet på Sub9Top10, men jag var lite orolig för kramp. Och mycket riktigt kom det mer krampkänning under själva växlingen när jag skulle ta på skorna, men det var också enda gången det kändes. Det försvann så snart jag skuttat iväg (nåja, kanske inte skuttat, men jag tog mig ut på löpningen).

Löpningen blev en klart varmare och tyngre historia än väntat. Vädret var ju fantastiskt vackert, vilket ju var härligt på många sätt, inte minst ur publiksynpunkt, men det blev rätt varmt i villakvarteren. Att jag haft lite svårt med löpträningen den sista tiden visade sig också i att det gick lite tungt. Men farten var ok. Jag kunde konstatera att km-tiderna var enligt plan, så det enda jag behövde göra var att hålla igång.

För att fixa maran i det väder som blev hade jag ovärderlig hjälp av Åsa – hon tog sig till varje vätskestation ute på banan och försåg mig med vatten och gel eller sportdryck. Även om jag upplevde stunder av varierande status både mentalt och fysiskt, så lyckades jag hålla farten tämligen jämn. Jag såg på pulsen att den var ok, så jag jobbade väldigt mycket med att visualisera målgången och intala mig själv att ”rent teoretiskt så skall du inte ha några problem att springa vidare, så spring du på en stund till”. Även om det gjorde ont nu så skulle det ju kännas väldigt skönt sen om jag sprang vidare och klarade målsättningen – det var resonemanget som pågick med korta avbrott för ett sluddrig ”vatten” när jag passerade langningsstationerna och ganska mycket räknande på hur sakta det var ok att springa nästa kilometer om det skulle behövas och ändå hålla tiden… Det var ett fungerande upplägg eftersom nästa kilometer ju ständigt flyttades framåt.

Med ca 6 km kvar kom jag ikapp Christian Malmström som passerat mig efter vändningen på första varvet (tror jag det var). Jag hade sett honom hela tiden, men nu slöt jag luckan och det blev nog en hjälp för oss båda att hålla farten. Vi trummade på i bra fart (allt är relativt) och de sista kilometrarna ökade vi nog farten lite. Pulsen smög upp, men det var ju ganska irrelevant nu, det mesta var ju gjort. Jag funderade på om jag alls skulle försöka mig på en spurt, och det skulle jag ju förstås. Jag var redan otroligt glad eftersom jag insåg att jag var på väg att lyckas, men var ju samtidigt tvunget att få veta: Kunde jag spurta om Christian? Jag visste ju att jag annars skulle gräma mig om jag inte testat – så jag testade… och svaret var solklart – Nej, inte en chans. Skönt att veta 🙂

När jag svänger in på upploppet är jag väldigt väldigt trött och fantastiskt lycklig. Vid 8.57.54 kan jag ömt klappa till tidsdisplayen över mållinjen och elegant falla ihop. Det pep väldigt länge, tills Åsa ropade att jag låg på mattan som tar tiden och var tvungen att flytta mig. Jag rullade lite längre in i målfållan och blev liggande för att hämta andan. När jag lyckats resa mig fick jag härligt kallt vatten hällt över mig, jag uppfattade det som Torbjörn W som gav mig detta – Tack!

Efter en stund fick jag hjälp att gå bort till sjuktältet eftersom de tyckte att jag kunde behöva lite tillsyn. Jag sa inte emot, och fick en skön stund med chips och dricka under varm filt. Åsa, Hilde och Vendla kom för att gratulera och krama om mig – jag hade klarat målet – Sub9Top10 på SM i Kalmar – det var sköna glädjetårar vid de kramarna – tack för den ovärderliga supporten under träningsåret och under loppet!

Efter loppet i Kalmar gav jag kroppen väldigt mycket återhämtning. Fyra dagar helt utan träning, och den följande veckan bara försiktiga lugna pass. Jag ville köra Tjörn med bra resultat, men vägen dit var planerad att gå mer via vila och återhämtning är kvalitetspass.

Om vi hade fantastisk tur med vädret i Kalmar, så var det snarare motsatsen på Tjörn. Lagom till startskottet började det regna och åska. Det är ju inte så farligt att bli blöt av regn under cykelmomentet, men det var värre med navigeringen – det blev helt enkelt svårt att se när det regnade så häftigt och var så mörkt av svarta moln.

Men simningen gick ok – även om jag även här tappade efter halva distansen. Cyklingen blev en lika blöt historia som simningen, men jag hade bestämt mig för att testa att trycka på lite redan från start, nu var det ju bara 90 km att avverka. Även denna gång håll strategin, och jag höll nästan jämn fart med bl a Pontus och Ted som ju var 1:a resp 3:a i Kalmar och onekligen tillhör de snabba gossarna när det kommer till cykling.

Löpningen gick tungt och stelt de första två varven (av fyra), men sedan lossnade det på tredje strax efter att jag fått langning av Lars R vid varvning, Stort Tack Lars! Äntligen fick jag lite fart och kunde på så sätt avsluta tävlingen och tävlingssäsongen med en skön löpkänsla över de sista 10 km. Halvmaran gick på 1.27.29 vilket jag är väldigt nöjd med eftersom första halvan gick så tungt. Jag gick i mål som 7:a i ett ruskigt starkt startfält – återigen topp 10 🙂

Tävlingssäsongen kan summeras som att starten var bedrövlig medan avslutningen var alldeles lysande – Nu smider jag planer för 2012. Målsättningen är inte färdigformulerad, men den kan kanske komma att innehålla något med ”EM” och eventuellt något om en tripp till Hawaii 😉