Race reports

Race report Ironman World Championship 2013.

Jag vill börja där jag slutade förra året:

0244_38272

Denna bild har varit med mig hela året med två innebörder:

1)   En härlig påminnelse om en fantastisk raceupplevelse. Målgång Ironman Hawaii 2012!

2)   En symbol för att det finns mer att hämta. Jag hoppar över mållinjen  med ett rejält skutt, alltså har jag krafter kvar…

Allt annat lika bör jag alltså genom att ta i lite mer kunna förbättra mig om jag kör igen. Drömmen vore en topp fem placering – det ger en plats på podiet och en ’Umeke – träskålen som blivit symbolen för en topplacering på Ironman på Hawaii. För det krävs dock mer än att jag tar i lite mer. Så jag vill utvecklas m h a andra avseende träning, kost, teknik och material under året.

Så går mina tankar inför säsongen 2013. Det är också året då jag fyller 45 och jag har därför formulerat målet ”Finfin Form vid FyrtioFem – Podium Push”. Det finns ett antal mätetal i målet, men inför Kona återstår ett: Topp fem i min age group Ironman World Championship 2013.

Bara i den klassen är det tusentals som satsat för att kvala in till Kona i någon av de ca 40 tävlingar runt om i världen där det finns slots att slåss om. I Frankfurt där jag kvalade var det 595 (!) startande i min klass. Till Kona är det 250 som kvalat, vilket gör oss till den näst största gruppen. Snacket inför racet är att det är många ex-proffs med – och det är tydligt att det kommer krävas en bra dag för de som vill nå ända fram till podiet.

Med det som inledning följer här min race report. Den är lång – inte så lång som en IM, men lång. Skälet är att detta är den text jag jag vill kunna gå tillbaka till för att återuppleva racet. Så jag vill redan nu be om ursäkt till er som tycker att den är allt för utdragen. Om du vill kan du alltid hoppa över texten och bara titta på bilderna🙂.

Kona veckan innan race day.

Min säsong har varit väldigt lyckad, så jag vet att jag är i god form. Det enda som oroar är en släng av sjukdom som sänkt mig under veckan och smärtande hälsenor. Därför går sista veckan innan loppet i vilan och behandlingens tecken. Ingen träning alls, och istället ART-behandling må, ti, ons, to och fre… Det är lite en chansning att behandla så mycket så tätt inpå loppet, men alternativet skulle göra det närmast omöjligt att springa.Calle  Två dagar innan racet känner jag att energin kommer tillbaka i kroppen. Det är tydligt att mina sjukperioder blivit färre och kortare sedan jag börjat följa Mats råd avseende kost och kontinuerligt komplettera med R2 och Whey 80. Dessutom anländer Martin (Linhardt) för att stötta mig. Senast han var med mig på en triathlon var Citadelltriathlonet i Landskrona i slutet på 80-talet…time flies. Detta ger mig perspektiv på loppet och livet – vilket hjälper mig att slappna av. Calle B 2 Foto Sussi Lorinder

Sista dagen innan tävling får jag ovärderlig hjälp av Brad och Christof i Quintana Roo-tältet på expon. Bromsvajer byts så jag får en fungerande bakbroms, naven justeras så hjulen går rakt och jag lär mig ytterligare ett par ställen att skruva åt… Samtidigt som Martin hjälper mig med de sista stygnen på min modifierade speed top. Tack för att du kom Martin – det var så fantastiskt bra för mig!IMG_4749

Race day.

Det är en ganska avslappnad och lagom taggad Calle som kliver upp kl 04.00 race morning för att fixa frukost. Jag har inte mycket aptit, så frukosten består av två PreSport som får sällskap av grönt thé och några skedar micro oatmeal och rejält med vatten.

Vi tar oss till body marking, vägning (alla vägs för att de skall ha koll på viktminskning om man tas om hand av sjukvårdare) och incheckning. Jag pumpar däcken och ägnar sedan en stund åt att få all energi jag vill ha med mig på plats.

Calle 11

race morning 1

För att inte få strul med magen kör jag så gott som uteslutande på egen energi i en mix av tre olika smaker på Enervit gel samt några EnerviteteComp. Jag har också för första gången lämnat in ”special foods”, alltså de påsar man kan lägga egen ”mat” i och sedan få langat till sig på cyklingen respektive löpningen. Det är lite en chansning eftersom de inte helt kan garantera att varje påse kommer rätt och plockas fram till dig när just du kommer susande. Men de många volontärerna gör sitt bästa för att allt skall klaffa, och alternativet att bära med mig allt jag behöver på tillbakavägen hela vägen upp till Hawi lockar inte.

IMG_4786Martin och Sussi möter upp vid staketet och ger en sista lyckönskning – återigen – så härligt att ha vänner på plats som stöd. Åsa, Hilde och Vendla är hemma i Sverige, men finns med mig i tanken och genom ”pepplappar” på styret. Jag är redo i god tid och unnar mig en uppvärmningssimning i bukten norr om startområdet samtidigt som Pro-fälten släpps iväg. Därefter går jag över till starten och simmar ut mot startlinjen. Det är drygt 15 min som vi ligger och trampar vatten och håller positioner. Det blir smått kallt att ligga där så längre men solen stiger över bergskanten och det känns verkligen smått magiskt. Lugnet före stormen.

Sedan brakar det löst med ett kanonskott. 2100 friska själar ger sig iväg mot samma hägrande boj 1,9 km ut i Stilla Havet. Jag har lagt mig nästan längst fram mitt i fältet och överraskas lite av hur smidigt det går. Det finns utrymme både för att vifta med armarna och att sprattla med benen🙂. Ganska snart inträffar dock det oundvikliga: Fältet trycks ihop mot mitten och det blir rejält trångt. Att hålla isär armtagen är inte att tänka på, istället får jag kämpa för att hitta lite vatten att sätta ner armarna i. Det är kroppar överallt och simtekniken är ett skämt. Viktigast blir att skydda ansiktet för att undvika sparkar och slag, samtidigt som jag ju vill andas lite emellanåt. Den mentala dimensionen av en Ironman har många ansikten – mantrat just nu är ”lugn och fin, fortsätt framåt”. Jag ler åt minnet av Wolfframs övningar på Playitas där vi övat att andas så nära vattnet som möjligt och emellanåt dragit in mer vatten än luft. Torbjörns kommentar: ”Det kommer nya tillfällen, och för eller senare får du luft. Simma på”. Då var det övning – nu är det skarpt läge och ont om luft – bra övning!

Så småningom lugnar det ner sig och simningen kan komma igång ordenligt igen. Jag har under året tagit hjälp av AK för att ”ta i mindre och gärna simma fortare”. Förra året simmade jag på 1.02. Idag vill jag gärna vara något snabbare, och ffa tagit i mindre, så AK:s röst blir nu mitt främsta sällskap; ”Tappa nacken Calle, bra där, vänster hand ut, bra där, frekvensen Calle, bra där” osv. Jag hittar en avslappnad och samtidigt ”rejäl” simning. Det hela är riktigt njutbart. Det är lördag morgon i mitten på oktober – och jag ligger och simmar i Stilla Havet utanför Hawaii – sååå härligt!

Kanske tar jag i för lite? Jag väljer dock att fortsätta i denna rytm. Drygt halvägs ut till vändning har fältet dragits ut och jag märker att jag ligger längst ut i kanten. Eftersom jag lovat Hilde och Vendla att att inte ligga ute i kanten (hajarna…) viker jag av lite inåt i fältet. Det är svårt att skratta under simning, men jag har rätt roligt när jag gör detta. J

Jag hittar lite olika medtävlande att ligga bakom, men de växlar som en konsekvens av att de simmar krokigt eller att farten är fel. Vi rundar båten ute vid vändning och börjar simma inåt land igen. Kanske halvägs in hamnar jag bakom en kille som håller bra fart för mig och verkar simma rakt. Jag ligger där ganska länge och det känns lätt. Med drygt 500 m kvar glider jag ut vid sidan om och ökar takten för att ta mig om. För mitt inre hör jag en speakerröst ; ”…and Carl makes his move…”. Jag ligger jämsides ett tag och kan inte låta bli att smågarva när speakern sedan säger ”…oups, Carl seems to be moving back J ”.  Jag inser min begränsning som simmare och lägger mig bakom igen. Inte förrän de sista 100 m ökar jag igen för att om möjligt ta några placeringar på slutet, armarna har ju ändå snart gjort sitt.

0476_02145

58 minuter! Klockan på armen ropar högt: Kanon Calle! Du är rätt på det!

Snabbt drar jag av min Rebell Swimskin. Jag har idag valt att köra med bara byxor under den för att till cyklingen dra på min Speedtop från Fusion. Det innebär att jag skall dra på en tight långärmad topp på en våt överkropp, vilket är lite av en chansning. Dessutom kommer jag behöva ta av samma topp efter cyklingen och dra på mig en ny tight topp till löpningen. Detta kostar tid. Tid som jag räknar med att spara in genom minskad solexponering och mer aerodynamisk klädsel (sen ser det ju rätt fräckt ut på bild JJ).

Påsen hit, ut med speedtop, i med simglasögon, mössa och swimskin, skynda skynda, släng påsen till funktionär, på med speedtop. Jag kastar i mig lite vatten och börjar springa mot cykeln samtidigt som jag kämpar lite med att dra ihop dragkedjan, toppen stramar och löpningen är lite vinglig. Efter en timme vågrätt position med allt fokus på armtag blir omställningen rätt tuff. Nu skall blodet fördelas till benens muskulatur samtidigt som systemet skall klara av att förse huvudet så att yrseln inte blir allt för påtaglig. Det är fullt med cyklar och svårt att hitta – bra! Alternativet: Bara min cykel kvar och lätt att hitta tilltalar mig inte alls. Höger, höger, rakt fram, vänster, vänster. Gul tejp på marken, nästa in höger, fjärde cykel på höger sida. Snabbt på med glasögon och hjälm och sedan ut med cykeln. ”Coming through, coming through!”

Dags att cykla.

180 km.

Det är rätt långt.

Inledningsvis tar jag det väldigt lugnt, även om stämningen gör att ”lugnt” inte är vad det normalt är. På cykeln har jag två vattenflaskor, och den ena använder jag direkt för att hälla lite i mig och mycket över mig. Lika bra att börja kyla direkt.

0476_13105

Väl ute på Queen K börjar jobbet. AK:s röst från simningen ersätts nu av Bennys. För några veckor sedan var jag hos Benny Svendsen på Veloposition för att få min första profesionella bike fit. Den resulterade i bättre vinklar på skorna och att både sadel och styre flyttades 2 cm bakåt. Intressant nog innebar den justeringen att jag nu sitter längre bak på sadeln, och således har jag flyttat mig kanske 4-5 cm bakåt. Lite chansartat att ändra så nära en IM, men det kändes rätt på det pass jag hann köra hemma. Benny hjälpte mig också med huvudposition, och det är därför jag nu låter hans  röst ersätta AK:s; ”Upp med huvudet Calle, så där ja, det krävs styrka att hålla den positionen, men om man orkar är den mer aerodynamisk…”.

Jag tar mina gels regelbundet och vid varje aidstation fångar jag en flaska vatten för att hälla över mig, och oftast en ytterligare att dricka. Sedan tillbaka till position och fokus framåt. Jag blir omkörd av några och kör om andra. De enda som intresserar mig är de med startnummer mellan 700 och 945 för de vet jag är i min agegroup. Samtidigt blir det mest en registrering, jag är helt inne på att köra mitt race och det är alldeles för långt kvar för att låta andra bestämma min fart.

0476_25198

Det rullar på fort fram tills klättningen upp mot Hawi börjar efter drygt 60 km. Hit har det varit medvind, fräscha ben och solen i ryggen, nu väntar några mils mestadels uppför mot Hawi. Konsekvent blir jag omkörd när det går mer uppför, och plockar placeringar när det slätt eller går utför. Vi är fortfarande inte ens halvvägs på denna cykeltur som fungerar som uppvärmning inför dagens marathonlopp. Vem kom på dessa distanser egentligen?!

Med några mil kvar till vändningen möter jag de första ur Pro-fältet som nu är på väg tillbaka mot Kona. De ser allt lite ansträngda ut också.

Framme i Hawi hör jag att de ropar mitt nummer när jag passerar tältet med ”Special Foods”, så då vet jag att de letar efter min påse med energi. Jag rundar konen vid vändpunkten och skall sedan fånga upp min påse – yes – det funkar. Jag plockar ur den mindre påsen med blandade Enervitgels och fyller på mitt lilla förådd. Mindre är 90 km kvar nu – härligt.

Från Hawi blir det lite stökigt då många vill tränga sig in i den 10 m lucka jag försöker hålla till framförvarande, sedan saktar de ner… Vi är några som kör om varandra flera gånger och till slut bestämmer jag mig för att ligga på lite hårdare för att få fri cykling. Jag hamnar med en dansk kille och vi verkar vilja köra ungefär samma tempo så vi kan köra lite pacing.

Domarna gör ett bra jobb, men som vanligt är de lite för få för att kunna kontrollera hela det utdragna fältet. Några kör uppenbar drafting, och verkar mer upptagna med att kolla bakåt efter domare än framåt. Ärligt talat fattar jag inte vad den typen av personer gör på en Ironman. Fuskare är allmänt trista typer i mina ögon. Men, nu skiter vi i det ochfokuserar på den egna insatsen: Huvudet i position, rätt tryck på pedalerna och kör på. Toppfart drygt 70 km/h så det är allt lite farttjusning även på en långdistans.

Ut på Queen K igen och då är det ca 50 km kvar. Gött, nästan klar med cyklingen…Calle 133 eller inte. Nu är det rejäl motvind och farten sjunker betydligt. Vid en aidstation ser jag A Raelert kliva av, inte hans dag idag. Jag gelar, trampar och dricker. Mil efter mil. Helt ärligt låter jag AK:s ”tappa nacken Calle” smyga in ett par gånger nu – väldigt skönt J.

Jag hamnar med Fredrik Haglund och vi hälsar glatt på varandra. Fältet är rejält utdraget här nu, och ett tag ser jag bara Fredrik som ligger och matar på ca 20 m framför mig. I övrigt känns det som alla andra är borta. Även effekten sjunker nu, och jag väljer att gå mer på känsla eftersom jag fått små krampkänningar i baksida lår. Nu börjar distansen ta ut sin rätt. Med någon mil kvar ökar jag dock för att köra på hyfsat ordenligt sista biten in mot Kona. Jag ser att jag kommer ha en riktigt bra cykeltid jämfört med förra året och det känns underbart att rulla in genom Kona och förbereda T2.

Calle 112

Löpningen i växlingsområdet känns stelare än någonsin, men det är inte mycket att fundera på. Jag sliter åt mig min påse med löpargrejer och skuttar (nåja) in i tältet för byte. En snäll funktionär hjälper mig – och tömmer min påse…! Arrrgh – jag som så noga lagt allt i en viss ordning inför bytet. Jag får på mig linnet tack vare att det har en dragkedja i underkant (TACK FUSION för att ni fixade det!) Sedan på med strumpor. Detta är ännu ett test eftersom jag för första gången skall köra med långa kompressionsstrumpor. De kommer dock på rätt fort och jag springer ut samtidigt som jag knäpper på mig nummebältet som för dagen är det fina med svenska flaggor från Tjörn Triathlon. På detta sitter mera Enervit J J.

Keps och brillor sätts på plats joggandes och sedan drar jag på mig cool wings, de lösa ärmarna.

Jag hör Martin ropa att jag troligen ligger topp 5 – yes, en bra dag så långt!

Löpningen är inledningsvis motsägelsefull. Det går ganska fort, men det känns inte särskilt bra. Efter fyra km får jag blåskänning under höger for – lite tidigt! Jag stannar och tar av skon för att strama åt strumpan. Snabbt på med dojan igen och vidare. Ett par km brukar det ta att komma in i löpkänslan, men nu tar det drygt 7 km.

0476_41070Först vid vändningen ute på AliiDrive lossnar det, och jag kan börja springa med lite go känsla. Jag passerar några av de som nyligen passerat mig och det känns genast bättre. Möter Fredrik, Martin Flinta, Sten, Marcus och några andra svenskar – heja oss!

Väl tillbaka i Kona centrum kommer Palani roads 500 m uppför. Här går det rätt tungt, men jag håller mig springande. Martin (i grönt på bilden nedan) och Sussi (tar fotot🙂 ) ropar återigen att jag ligger bra till. Sa han 3:a?

Calle 116

Sedan är det ut på Queen K, och nu går det tungt. Eller snarare ömt. Jag har väldigt ont i hälsenorna, och det ger en väldigt kantig löpning som gör att resten av benen också gör ont. Till detta kommer förstås tröttheten. Nu börjar det bli riktigt jobbigt.  Jag går genom varje vätske station: vattensvampar, vatten, cola, is, vatten, svampar och sedan springa igen. Här går loppet från att vara en fysisk utmaning till att främst vara en mental kamp. Jag plockar fram Niklas Nilssons pepfras han skickade inför loppet: ”Kom ihåg Calle, det är först efter Palani som det börjar på riktigt”.

Kroppens status: Genomvarm, supertrött och värkande. Så det är ett steg i taget som gäller. Någon gång stannar jag även mellan två stationer. Jag står still bara för att samla mig. Kom igen nu!

Roligaste stunden är när jag tar fel på vatten och cola så att jag häller colan i ansiktet för att svalka – colan svider rejält i ögonen, och episoden muntrar upp lite J.

Efter en evighet kommer jag fram till punkten där vi viker ner mot Energy lab. Går genom aidstation. På det igen. Jag möter några i min AG som ligger någon km framför, och vid vändningen ser jag att schweizaren som vann VM på 70.3 i min AG ligger en bit bakom. Jag möter också Fredrik igen (hmm – han låg rätt nära. Får allt ligga på om jag skall hålla denne unge man bakom mig)  Stax efter vändning får jag min påse. Äntligen påfyllning. Till min stora glädje har jag lagt i 2 st Enervitene Comp utöver fyra gels. Festar på en direkt, och sparar den andra till ”1 mil kvar”.

På väg upp från Energy Lab ropar Eva Nyström glatt när vi möts och strax efter kommer Martin. Backen upp mot Q-K känns faktiskt hur lång som helst. Jisses vad en IM är jobbig är min starkaste känsla just nu. Jag är mer slut än jag kan minnas att jag någonsin varit under ett lopp.

Väl ute på Q-K märker jag att det är lite motvind och det känns riktigt skönt. Luften står inte still längre. Med 10 km kvar bestämer jag mig för att testa en fartökning. Jag lyfter ur den återstående milen ur sitt sammanhang och betraktar den som en enkild mil. Ha, det är ju en lätt match. Jag kopplar ur smärtcentrum och tänker istället löpteknik. Det blir ingen riktigt KALAS-löpning som Fredrik Z skulle önskat, men det blir i alla fall god löpning. 0476_43544Det funkar ett tag, även om jag upplever att det är en tunn gräns mellan att hålla ihop och braka ihop. Med 6 km kvar tänker jag på Frankfurtloppet. Då stod Åsa och Vendla vid 6 km kvar och uppmanade mig att ge allt för att kunna säkra segern. Då höll det att ge allt, så jag tänker att jag kör samma koncept nu och springer på allt vad jag har. Jag vet inte längre min placering, men vet att den bör vara bra. Jag är här för att jag vill ”komma topp 5 och gärna bli bäste svensk” som Niklas citerade mig i Outside. Jag har åkt över halva jorden, är borta från familjen och har tagit ledigt från jobbet. Jag har investerat mycket kraft, tid och pengar. Vila kan jag göra sen.

Jag tänker inte hoppa i mål med krafter kvar och missa min målsättning top 5!

Det är en speciell känsla att fortsätta springa på så hårt som jag gör nu. Det är vansinnigt jobbigt, smärtsamt och på något sätt härligt på samma gång.

Om jag stannar kommer jag nog att falla ihop, så jag kör på genom aidstations utan fartminskning. Colan skvätter och isen far omkring. Svamparna delas ofta ut av lite yngre frivilliga och dessa blir nästan omkullsprungna eftersom jag har lite taskig koll på styrningen nu.

Jag passerar andra hela tiden och får uppmuntrande kommentarer från den publik som finns här.;”Way to go man!” ”Nice pace Carl – looking good”. Det hjälper. Upp för sista motlutet innan – bit ihop. Vänder höger för att springa utför Palani. Fundera på lite alternativ och väljer ”släpp på helt”. Sista chansningen för dagen. Nu går det fort – den snabbaste km på slutet klockar jag på 3.30. KJ hade en uppmuntrande kommentar efteråt ”Du var bland de absolut snabbaste nerför Palani, proffsen inräknade” – Det glädjer en 45-åring J.

Efter Palani är det 1500 m kvar. Det är nog de längsta 1,5 km jag upplevt. Sussi ropar återigen uppmuntrande från sidan och jag fortsätter med samma intensitet. Viker runt hörnet vid Uncle Billys. 500 m kvar. Närmar mig en konkurrent i min klass när plötsligt en kille kommer på cyklandes bakifrån och ropar till honom (på tyska) ”Akta det  kommer en bakifrån, nu måste du snabba på!”. Han vänder sig om och ser mig och ökar. Jag inser att jag inte kommer kunna passera, och skriker argt att det där är förbjudet (också på tyska alltså).

Calle 128Calle 127Calle 126

Jag fattar inte hur Sussi hunnit ner, men hon fixade t o m bilder från upploppet. Med drygt 100 m kvar ser jag målet och klockan: 9.12.50 nånting.  Jag har inte kollat på klockan annat än km-tider och puls sista milen. Min slutspurt den sista milen har gett mig en kanontid. Jag vet att Staffan Westerberg gjort 9.14 och med den tiden är näst snabbaste svensk ever här på Kona. Jag ser klockan slå över till 9.13 och njuter de sista metrarna in mot mål.

9.13.09!

Fyra i AG!

Bäste svensk för dagen!                                Och näst snabbaste svensken ever här på Hawaii!

Förra året hoppade jag i mål. Denna gång snarare faller jag i mål och kryper sedan för att helt säkert passerat mållinjen innan jag lägger mig på rygg. (Jag har fortfarande synliga skrapsår på knäna efter målgången en månad senare)

Namnlöst 3

Yippeeeaaa! Den målgest jag försöker mig på när två tillskyndande funktionärer fått upp mig är ett skämt – men tiden och placeringen skojar man inte bort. Det tar ett tag innan jag får placeringen bekräftat – men jag känner i hela kroppen att jag leverat i nivå med mina egna ambitioner och det är är väldigt nöjd Calle som låter sig ledas till sjukvårdstältet för att bli bjuden på en liter intravenöst och därefter lite soppa.

Från Vendla fångar jag upp ett citat som jag tycker passar:

I don’t finish when I’m tired, I finish when I’m done.

En fråga jag får ofta är hur jag lyckas? Det är förstås en fråga som har flera delsvar. Det handlar om mental och fysisk träning förstås. Det handlar också om att få stöd av familjen. Och – det handlar om att få support utifrån. Så STORT  TACK till:

Fusion – helt suveränt sköna tränings- och tävlingskläder. Ger funktionsplagg en ny dimension. Tack!

Nordic Wellness – era gym är en gudagåva för en som reser runt i jobbet som jag gör – tack!

Aktivitus – som förra säsongen – vårt samarbete gör att jag kan träna rätt när jag väl hinner träna – tack!

Triathleten.se – Tack Henrik – sailfishdräkter ger mig helt enkelt fart!

Simcoachen.se Anna-Karin – du vet och jag vet – tack!

Enervit – Mats rådgivning och produkterna från Enervit har tveklöst varit en nyckel för min utveckling i år – tack!

CycleComponents – Att ni har en del i framgångarna vet både ni och jag – tack!

Veloposition – Benny, med laserprecision och engagemang gör du mig snabbare – tack!

Napraidrott – Richard – tack för att du fått ordning på mig både före och efter Kona J!

Utvecklingspoolen – tack till kollegorna – för att ni accepterar denna avart av fritidssysselsättning som gör att jag är borta under vår högsäsong!

Så småningom skall jag summera säsongen och skapa en inspirerande målbild för 2014. Men det tar jag sen. Nu njuter jag av mitt lopp i Kona och att under en period bara träna recovey-pass. Rätt gött det också J.

Bästa Ironmanhälsningar

Calle

PS – vill du hänga med på ett träningsläger med guldkant så kolla in vårt läger i Sydafrika i mars: Träningsläger Sydafrika

Då kommer vi kunna diskutera tävlings- och träningsknep i bästa tänkbara miljö – Välkommen!

0476_61256

6 kommentarer till Race reports

  1. Ping: Race report Ironman World Championship äntligen klar. | Sub9Top10 – Carl Brümmer

  2. Mårten skriver:

    Fantastiskt att läsa om din bragd. Satt och följde bl.a. Dig under hela loppet. Oerhört imponerande. Du är en stor förebild Carl.
    Mårten Westlund

  3. Sven Mjöhagen skriver:

    Du är otrolig! Mycket inspirerande läsning! Hoppas vi ses på nåt läger igen så inspirationen kan smitta av sig! Grattis igen!!
    Sven Mjöhagen

  4. Håkan Melinder skriver:

    Tack för att du bjöd på din upplevelse. Med tanke på hur fräsch du var, bara ett par timmar senare, på Lava Java, blir det ännu mäktigare och märkligare! Världsklass!
    Håkan Melinder

  5. Ping: Race report Ironman VM Hawaii | Sub9Top10 – Carl Brümmer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s