”How winning is done – You. Just stronger put into practice”

Race report ITU Long distance world championship 2015

IMG_4032

”Competitors beware! I might not beat you in training – but just you wait ’til race day”

Citated är ett klipp från mitt inlägg på Sub9Top10 daterat den 15 april i år. Jag hade då konstaterat att jag haft 4-6 träningstimmar i veckan under året så långt. Inte direkt risk för överträning. Samtidigt kände jag att jag inte orkade eller hann träna mer. Jag driver ju tesen att det är inte den som tränar mest som vinner, utan den som tränar bäst – och då både fysiskt och mentalt. Så jag formulerade citatet ovan för att peppa mig själv och våga hålla min linje.

Efter det inlägget var jag iväg som coach på ett riktigt bra träningsläger med Invictus Travel & Training i Spanien. Så där fick jag en rejäl träningsdos – gött! Men jag hade också planerat för stor träningsmängd Kristihimmlesfärdshelgen (4 dagar big training week end) där sjukdom satte helt stopp för det. Det blev ingen träning. Bl a blev det inget 30 km löppass. Likaså har jag för första året på länge inte varit i Delsjön för längre simpass en enda gång! De tänkta långpassen på cykel har inte heller blivit av. Att påstå att jag inte påverkas av detta vore en ren lögn; jag tycker det är väldigt frustrerande att inte kunna träna, och emellanåt tvivlar jag i allra högsta grad på min kapacitet som triathlet.

Eftersom säsongen 2014 hade som mål att göra mig redo för Motala VM och Zell am See VM (70.3) så har det varit en långsiktig ambition att lyckas bra i Motala. Med detta följer lätt en känsla av att mycket står på spel och en ökad press med förväntningar – så också för mig. Desto jobbigare då när träningen inte utvecklas som tänkt och tvivel på den egna kapaciteten växer fram.

Att hantera dessa tvivel är defintivt en utmaning och samtidigt något av en nyckel, förstås. Triathlon över längre distanser är i så oerhört stor utsträckning en mental sport – ungefär som livet i stort. Många känner igen sig i att känna osäkerhet och svajande välmående kopplat till att våra tankar far iväg på ett sätt som vi inte önskar. Precis som det materiella inte garanterar lycka, räcker inte god fysisk form för att kunna prestera som triathlet (eller annars heller för den delen, som på jobbet eller hemma). Jag behöver vara i fysisk toppform, och jag behöver känna och tänka att jag är i toppform! Då kan jag nå min fulla potential.

Intressant i sammanhanget är att det blir allt tydligare att vi inte heller kan prestera på jobbet om den fysiska kapaciteten inte är på plats. Detta är inte detta inläggs ämne men något som jag jobbar allt mer med i samband med individ-, team- och organisationsutvekling i min roll som föreläsare och konsult. Många har helt enkelt för dålig kondition för att klara av en normal arbetsdag på ett bra sätt.

Men tillbaka till min roll som triathlet med ambitioner på pallplats på VM. Jag uppehåller mig här mycket kring våren och tiden innan själva loppet – och det är förstås ingen slump. Den ganska drygkaxiga rubriken syftar på hur jag lyckades hantera tiden innan start. Kortfattat gäller det för mig att träna tillräckligt lite och landa in rätt mentalt. Att jag lyckades denna gången beror som jag ser det på några avgörande ingredienser:

– Samtalet med Göran Hilmersson efter simpasset i Sisjön med knappt två veckor till start. Göran hjälpte mig att höra mitt eget resonemang och därefter lägga ner planerna på ”några sista långa pass som jag inte hunnit med ännu”.

-Simpasset i Lundby med Lars (Rosencrantz) och samtalet över lunchen var en del i bygget av rätt känsla.

– Löppasset torsdagen innan midsommar med Alexander (Ormeus) där vi körde på riktigt bra och skapade en känsla av skön hård löpning och resonerade kring välmående och prestation.

– Midsommarsimning med Måns (Persson Bunke). Att på midsommardagens förmiddag i Vikhög simma tillsammans med barndomsvännen Måns i vatten där vi lekte på 70-talet blev något att en känslomässig vändpunkt. Jag njöt oerhört och började bygga en känsla av rofylldhet och glädje.

– Hilde som firade midsommar i Vikhög med oss hos min pappa. Er närvaro denna sista helg innan Motala VM var som balsam och kanske öppnades en känslomässig kanal till harmoniska barndomsupplevelser som skänkte sinnesro.

– Samtalen med Heather och Henrik Almers som präglades av lyhördhet, värme och stöd, där våra ambitioner och värderingar kopplat till You. Just stronger och Invictus Travel & Training kläs i handling.

– Materialgenomgångarna hos Rickard Bäckström på Napraidrott (kroppen) och Bike Tyson (cykeln) som båda gav tummen upp. Det kändes verkligen stärkande och lugnande att ha fått grönt ljus från dessa båda proffs.

Boendet hos familjen Holmertz i Motala – så välkomnande och hjärtligt. Sagolikt! Lagom mycket triathlonsnack, inte minst med Linnea förstås, men också utrymme för helt andra diskussioner som hjälpte till att ha distans till det förestående loppet. Det var gästrummet hos Lena och Stefan Holmertz som jag formulerade:

Jag har tränat alla pass jag någonsin kunnat önska och jag har inte haft några skador eller problem på flera år. Kort sagt – jag är i toppform. 

Jag lyckades där sätta ord på ett positivt självprat som gav mig en helt annan känsla än alla resonemang om missade träningspass och stela muskler.

Jag vill här ta tillfället att tacka er som så avgörande, medvetet eller omedvetet, bidrog till att utfallet blev det det blev: Tack Lena, Linnea, Stefan, Carl och Johan Holmertz! Tack Göran och Lars. Tack Alexander, Richard och Lasse Tyson. Tack Heather och Henrik. Tack Måns! Tack pappa och Hilde.

Genomgående är alltså att samtal, samvaro och fokuserad medvetenhet avseende tankar skapat förutsättningar för att jag mentalt skulle hamna rätt. Jag började få samma känsla som inför Ironman VM på Kona 2013 där jag kände mig rofylld och väldigt laddad. När så Åsa kom med tåget till Motala för att vara på plats och Vendla peppade per telefon ”Pappa – ta det lugnt och kör hårt!” – då var jag redo att gå för fullt, och det med 100% vilja och mental beredskap. Natten innan loppet sov jag gott.

The race – Dags att leverera:

När fållan öppnas och vi får gå ut i vattnet sticker jag och Fredrik Haglund långt ut till vänster. Vi ligger så vi har en bra linje ut till rundningsmärket och kan konstatera att vi är få som valt att lägga oss här ute. När starten går far Fredrik iväg som den supersimmare han är och jag lägger mig på hans fötter och orkar hänga på 200-300 cm. Yepp, centimeter. Sedan får jag simma själv… Jag hittar en bra rytm och jobbar med teknikfokus. Jag ligger ensam och ser att många ligger ca 50-100 meter åt höger. Ingen draghjälp å ena sidan, å andra sidan får jag simma ostört utan risk för sparkar och trängsel. P g a temperaturen är simningen kortad från 4 km till 1,5 km och det gäller att ställa om så farten hålls uppe. Det är ganska skvalpigt i motvinden så det blir en del kallsupar. En minnevärd episod är när jag gör en ”Wolffram” med ca 200 m kvar till rundning (en övergång med ett ryggtag så jag ser 360 grader). Synen är nästan skrämmande – en bit bak fullständigt kokar vattnet av hundratals triathleter i gröna badmössor som likt en vägg jagar fram mot mig. Med det kan jag å andra sidan konstatera att jag ligger rätt bra till🙂.

Vid rundningen får jag fötter att simma på, men det är en simmare som simmar ganska krokigt. Funderar på om jag skall ligga kvar och väljer göra det till andra märket med nästa 90 graders sväng. Fältet tightas som alltid ihop vid rundningar, så nu bjuds det fler tillfällen att hitta fötter, samtidigt som det gör att jag kommer ur rytm lite. Men simningen flyter på bra i det stora hela och ganska snart närmar sig T1.sportograf-64593388_lowres

Väl uppe i T1 strular jag lite med påsen som jag varit noga att fästa så den inte skall blåsa iväg. Den innehåller bara nummerlappen och handskar, så den är lätt, men desto svårare att få loss. Känns förstås som att sekunderna rasar iväg, men det går sedan fort att få av våtdräkten och ta fram nr-lappen. Jag beslutar att lämna handskarna eftersom det uppenbart är varmare än jag förutspått, och springer mot cykeln medan jag knäpper nummerlappsbältet.

 

Cyklingen är 120 km och körs som tre varv. Några reflektioner från den blir:

* En klar miss att inte uppfatta antalet vätskedepåer (hur lyckdes jag med det?!). Så jag får cykla de första 45 km på en 500 ml flaska… aaaningens torr i strupen efter det…Jag märker att jag i tanken nu glädjer mig åt de kallsupar jag hann få i mig under simningen🙂

* Det går fort och jag lyckas hålla både tryck (siktar runt 240 w) och position (head down!) riktigt bra. Disciplinen är god och fokus på uppgiften total.

Jag trodde som sagt att det skulle bli betydligt kallare, så jag har både neoprenskydd över framfoten på cykelskorna och en cykelväst på mig. För att köra med landslagslinnet ytterst har jag cykelvästen under linnet (ja, jag har simmat med cykelväst på – gör inte alla det?). Det känns bra de första 10 km, sedan börjar det bli lite varmt… Planen är att cykla med väst och sedan dra av den i T2, men eftet ett tag inser jag att det kommer bli på tok för varmt, inte minst när jag valt att cykla de första 45 km med 50 cl vätska att tillgå… Så under varv två börjar jag ta av mig västen… givetvis cyklandes i full fart och med linnet på hela tiden. Bilden nedan har Åsa tagit när jag är på vägut från andra varvning och det syns att jag tagit av västen på höger sida men har den kvar på vänster. Under sista varvet tar jag så av mig västen helt och rullar den under linnet – allt under cykling (det är min favoritväst från Fusion så jag vill inte slänga av den längs vägen vid vätskestationen). Den balansakten är nog det jag är mest nöjd med under cykelmomentet.IMG_4002

När jag efter andra varvning närmar mig Fredrik Haglund och Johan Larsson tar jag det som en indikation på att jag cyklar bra idag. Jag går om och tänker mig att de kan få draghjälp, men vid vändpunkten märker jag att de inte ligger bakom. Där jag ligger är det glest mellan cyklisterna, även när jag ut på andra varvet börjar cykla om de något långsammare som är ute på sitt första varv. Jag ser förstås grupperingar där det mer ser ut som lagtempo, men lyckas bortse från det och koncentrera mig på mitt eget race.

sportograf-64585899

Att köra mitt eget race är och förblir mitt recept. När Preben Jacobsen cyklar om mig med en annan triathlet i hasorna konstaterar jag att han nu ligger före, men låter det inte påverka min cykling annat än att det spär på vikten av fokus på uppgiften. Så jag fokuserar: Cyklingen avverkas på 3 h och 55 sek. Bra!

T2

När jag kommer in för andra växling blir det en smått absurd känsla. Jag har sett att det inte är så väldigt många mer än elitfältet som ligger före mig, men nu blir det direkt slående: Elitens platser är längst bort i andra änden av växlingsområdet. Så området är så gott som tomt! Någon enstaka cykel hänger på vår halva och jag blir lite ställd innan jag fattar läget (”det var ju helt fullt när jag stack iväg” är min spontana tanke… – vi är väl inte som smartast hela tiden under ett sådant här lopp…). Jag samlar mig och orienterar till min plats, hänger upp cykeln och springer mot ställningarna med klädpåsar. Baksida lår krampar lite smått när jag tar på skorna, men inte värre än att jag kommer iväg bra och kan påbörja löpningen.

30 km löpning. 3 varv á 10 km.

Nu börjar allvaret.

Ganska direkt börjar jag få krampkänningar i framsida på både låren vilket gör mig lite oroligIMG_4040. Jag hittar ett tempo som funkar och tänker att jag får se hur det utvecklas. Efter någon km står Åsa och ropar att jag ligger riktigt bra till, troligen 2:a och att ”han springer tungt”. Det går ganska behagligt i jämt 4 min/km tempo och jag söker en rytm och tänker på de korrigerar Fredrik (Spring Snabbare) hjälpte mig hitta i löptekniken. Det är ju nu de skall göra nytta: Sänker armarna lite och flyttar bak pendeln. Kortar steget något.

Riktigt upplyftande är det när Jonas Djurback ger besked om att jag är förste svensk (senIMG_4049iorlandslaget oräknat). Min ambition är alltid att vara topp 10 av alla svenskar, och de är bara sex stycken i seniorlandslaget. Känns som en bra dag idag.

Ut på andra varvet får jag gel av Åsa som också ger besked om att det går fortsatt bra. Första milen gick på ganska exakt 40 min och det känns kanon. Samtidigt märker jag att det börjar bli tungt och när jag försöker öka tempo hugger det i låren, så jag får balansera för att hålla fart utan att få kramp. Jag ser inte skymten av PreIMG_4054ben och fortsätter fokusera på mitt lopp.

En skön episod är när motorcykeln som följer ledaren ligger bakom mig genom skogspartiet en längre stund innan den sakta åker förbi och lägger sig framför. Ledande Martin Jensen segar sig så småningom förbi och visst är det en skillnad i fart, men inte så där vansinnigt – det stärker. Den känslan späs på när Jonas Djurback vid nästa passering hojtar att jag springer jämt med täten och jag märker att flera av de jag passerar har startnummer som skvallrar om att de startat i elitfältet som dessutom gick iväg en stund före oss.

sportograf-64595992

 

En klar krydda är att alla har namnen på ryggen så att vi kan heja när vi passerar varandra. Det känns kul att både heja på och bli påhejad av triathlonkompisar ute på banan. Glädje är en bra källa till energi under tuffa triathlonlopp. En riktig kick är också publiken inne vid vändningen. Jubel och hejjarop blir rena vitamininjektionen och det är härligt att se en massa kända ansikten – tack alla ni för ett enormt inspirerande stöd!

När jag springer ner mot vattnet på väg in mot sista rundning tycker jag mig se Preben passera på andra sidan. Jag blickar bort mot vändpunkten och inser att det är väldigt långt dit. När jag väl passerar Åsa vid langningsstationen lyckas hon skickligt placera sig så jag får energin jag behöver trots att det är rätt trångt. Hon ropar att det går riktigt bra men jag uppfattar ingen placering. Andra varvet har gått på 41.27. Ett varv kvar och detta är ett ganska intressant varv:

Ser vi på tiderna så har loppet utvecklats så att Preben, som bl a vunnit vår AG på Kona, ITU långdistans VM samt danska mästerskapen i marathon, gått ut med en ledning på 3.08 när löpningen börjar. Bådas tempo sjunker successivt och vid sista vändning med ca 5,5 km kvar att springa är ledningen 1.36. På knappt 25 km har gapet gått från 3.08 till 1.36. Jag har alltså lyckats ta in 1.32 på dessa 25 km. Återstår att ta in 1.36 på resterande 5 km löpning…

Hur många skulle satsa på att det kan gå?

Nu är det fina i kråksången att jag vet inte om detta!

Ibland är det bra att inte ha alla fakta när vi skall fatta beslut där vår mentala inställning till uppgiften är avgörande för utfallet.

Jag kör mitt eget lopp och Åsa har sagt att det går bra. Jag har inte ens klart för mig om jag ligger två eller trea. Det enda jag kan göra är att köra mitt lopp, och eftersom det är VM så skall det göras ordentligt. Så jag försöker öka farten som jag sett sjunker stadigt. Loppet är inne i det skedet som jag både fasar för och längtar till – de mest plågsamma och utmanande sista kilometrarna. Inne i skogen har jag svårt att riktigt få till löpningen, men jag går om andra löpare och känner att tempot artar sig. Väl ute på asfalten ser jag en dansk dräkt, men det visar sig snart vara en annan löpare. Ytterligare några falska förhoppningar väcks innan jag med 2, 5 km kvar tycker mig se Preben. Jag pressar mig till att öka ytterligare och uppfattar att det är vid ca 1 km kvar till mål jag som är ikapp och går om. Nu finns ju inget att förlora, så jag springer verkligen så fort jag kan (klockan visar 3.30 tempo sista km) och har nästan svårt att uppfatta det som händer runt omkring. Upploppet känns oändligt långt och jag vänder mig faktiskt för att kolla om det blir en strid på kniven. Så är dock inte fallet. Jublande glad kliver jag i mål – samtidigt som speakern deklarerar att jag kommit två i min klass. Jag är vansinnigt nöjd och sprudlar inombords. Preben kommer strax efter och gratulerar.

sportograf-64605110

Efter att ha pustat ut får jag så tillfälle att krama om Åsa som kommer med beskedet att jag vunnit! Först vågar jag inte tro det, men snart står det klart att jag faktiskt klivit över mållinjen som förste man i min AG och därmed segrat.

IMG_4073Dessutom var det bara 4 svenskar som varit snabbare än jag denna i vackra svenska sommardag. AG-seger och topp 5 bland svenskarna – ett gott dagsverke🙂 !

Totalt kom jag på 30 plats.

Jag vill här ta tillfället att uttrycka mitt tack till min älskade Åsa som stöttar och lyssnar. Utan dig är jag inget – med dig är jag svårslagen😉

För att sammanfatta det hela:

1500 m sim: 21.22 //T1: 1.56 // 120 km cykel: 3.00.55 //T2: 1.51 //30 km löp: 2.02.44

You. Just stronger – när du känner dig stark både fysiskt och mentalt!

För mig var vägen till ett lyckat lopp att jag stannade upp och fokuserade på de mentala förberedelserna. Sista veckan innan loppet kan jag endast marginellt förbättra min fysiska status. Mentalt däremot fanns det en hel del att göra – och jag är både glad och smått stolt över att jag klarade av att jobba så fokuserat med mina egna tankar och känslor inför loppet. Det bäddade också för att jag kunde gå rätt i alla tankeval under loppet och på så sätt bana väg för ett resultat som låg in linje med mina allra mest inspirerande drömmål: Världsmästare.

Detta blev innebörden i ”How winning is done” för mig i Motala VM 2015. Jag hoppas jag kunnat formulera det på ett sätt som gav dig något.

Önskar dig en fortsatt fin sommar och att du kan landa rätt i tankar och känslor i för dig viktiga sammanhang.

Vill du utvecklas i din träning och tävling – både fysisk och mentalt?! – HÄNG MED MIG OCH CLAS BJÖRLING PÅ TRÄNINGSLÄGER FÖR ATT SÄKRA EN LYCKAD SÄSONG 2016! VI DRAR TILL LA MANGA CLUB 5-12 NOVEMBER – LÄS MER HÄR!

//Calle

carl.brummer(at)live.se / +46706951630

IMG_4109

Det här inlägget postades i Idrott, Ironman, mental träning, personlig utveckling, Tävling, Triathlon, Uncategorized, vinnarskalle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”How winning is done – You. Just stronger put into practice”

  1. Vera skriver:

    Så snyggt kört och kul att läsa en så välskriven rapport! Ska ta med mig dina kloka resonemang på kommande tävlingar.

    Grattis igen till en fantastisk prestation!

  2. Eric Sjöström skriver:

    Fenomenalt Calle! Vilken inspiration och läromästare du är!
    Eric

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s