Jag skriver för att dela med mig av min frustration men också tillförsikt.
För många som inte jobbar som triathleter (eller annan idrott) är hösten en ständig kamp för att hitta tid och kraft för träning. I vardagen går jobbet på högvarv, och jag vet att jag delar den situationen med många. Regelbundet hamnar jag i känslan av att behöva starta om min träning, för att snart få omstarten avbruten av arbetstoppar. Som lök på laxen kommer det småförkylningar, småskador eller familjeevent som jag vill välja istället (vi har alltid ett val…).
Under senaste månaderna har jag dessutom drabbats av G-vad. Det har egentligen inget med G-kraft att göra, men jag vill hellre associera till det än det egentliga uttrycket. Ungefär som jag lever i envis medveten censur avseende mitt behov av läsglasögon. Bara att jag skriver det är lite av ett genombrott. Vansinnigt irriterande att på tävling antingen välja att se simbanan och andra landmärken (med linser på) eller kunna se vad pulsmätare och cykeldatorn anger (utan linser). I det längsta kommer jag streta emot att springa maran med läsglasögon, men den dagen kommer väl också…
Innan dess skall jag dock få till både bra träning och härliga lopp med gott utfall. Just nu består träningen mest av micropass på runt 30-40 min/dag de dagar jag tränat, men det är definitivt bättre än total vila, och förhoppningvis kommer jag in i nya året mentalt utvilad tack vara alla träningspauser, fysiskt utvilad tack vare lite träning och helad från alla gubbkrämpor som drabbar män i min ålder.

Ibland är tillvaron en ständig fråga om att se glaset halvtomt eller halvfullt.
Då känns det faktiskt skönt att veta att så har det sett ut de senaste åren, och det har ju ordnat upp sig ändå till dess att säsongen drar igång.

Så – tag ditt halvfulla glas och njut av Julen.
Skål på dej!
//Calle