”Tänk, för ett år sedan satt jag på en stubbe i skogen och var ledsen när konkurrenterna gick i mål”. Den som säger det är Cornelia Karlsson, nybliven svensk mästarinna i F-16 på terräng-SM.

Cornelia började springa för några år sedan och verkade ha det som kallas talang. Det gick nämligen bra resultatmässigt ganska omedelbart. Hon blev lockad att börja träna och tävla mer seriöst och fick smak på att vinna. Samtidigt vill hon prestera bra i allt hon tar sig för, och löpningen var förstås inget undantag. Det ledde till att tävlandet ganska snart fick känslomässiga inslag av press och stress. Under terräng-SM 2013 blev det för mycket och Cornelia valde att vika av från banan efter ett varv och stack helt enkelt ut i skogen, bort från allt. Ute bland träden fann hon en stubbe där hon satte sig, allt annat än glad över situationen. På håll kunde hon höra jublet när de andra löparna gick i mål.

Man skulle kunna säga att hon hatar att förlora (definierat som allt annat än att komma först), och bara tanken på att det skulle kunna hända blev för mycket. Mina tankar går förstås till inlägget från början på oktober ”Vinnarskalle – eller?”

Efter ”stubb-loppet” hösten 2013 hade Cornelia och jag vårt första samtal, och vi har sedan dess haft en dialog avseende hur hon tänker och känner kopplat till sitt idrottande och livet i övrigt. Låt oss kalla det mental träning.

Under det år som nu har gått har Cornelia jobbat på och utvecklats på ett imponerande sätt. Oavsett hur tävlingarna gått resultatmässigt har vi alltid hittat erfarenheter att bygga vidare på. Hennes förmåga att aktivt arbeta med den mentala sidan av idrotten och livet har gjort att hon tagit klivet från det vi kallar fixed mindset till growing mindset.

Från att vara fast i rutiner och känna obehag, rädsla och ”måste” inför start i ”viktiga” tävlingar, har hon utvecklat en förmåga att slappna av och hålla koncentrationen på det som faktiskt har betydelse. När vi satt häromdagen och reflekterade över årets terräng-SM användes istället ord och fraser som ”kände mig taggad”, ”såg fram emot loppet”, ”jag vill”. När starten gick var hon redo på bästa sätt både fysiskt och mentalt. Att hon då blir svårslagen är givet.

Cornelias SM-guld är verkligen en seger i många avseenden. För mig är detta sinnebilden av en äkta vinnarskalle. En idrottstjej som har utvecklat förmågan att lära av alla resultat och ständigt vilja fortsätta utvecklas för att nå sina långsiktiga mål. En idrottstjej som lärt sig skilja på sig själv som person och sina resultat.

STORT GRATTIS Cornelia!

På bilden syns också silvermedaljen för lag-SM.

Jag hoppas med detta inlägg kunna inspirera fler, inte minst barn och ungdomar, till att jobba med de mentala delarna av idrottandet och livet. Det finns så enormt mycket potential i oss alla – om vi bara tillåter oss att vara ofullkomliga och söka utveckling.

//Calle