En sorts race report från Kalmar Ironman

Före

Efter

Det blev alltså DNF och EKG. Natten till söndagen tillbringades på hjärtavdelningen på med.klin. Kalmar Sjukhus. Precis kl 23.00 (Heroes Hour…) togs kvällens sista blodprov, sedan togs inget förrän kl. 02.00 🙂

Tänk dig att du leder din klass och är på väg att bli topp tio bland alla svenskar på Ironman Kalmar, och det ”enda” som krävs av dig är att ta dig runt de sista två varven på löpningen.

Efter en kontrollerad och lyckad simning på höga 55 min har jag betat av de 180 km cykel på 4h 55. min. Efter ett av de tre varven på den avslutande löpningen över 42 km leder jag klassen och har enligt uppgift 6 min tillgodo på Antti. Vi har på Anttis utmärkta initiativ startat precis samtidigt under den rullande starten för att underlätta för familj och andra intresserade som vill följa vårt race. Jag har också fått besked om att jag ligger bra till totalt, så allt pekar på att jag kan nå min målsättning med en pallplats i AG och top 10 av alla svenskar i mål inklusive pro-fältet. Målet med en tid sub9 verkar dock inte nåbart idag, men det bekymrar mig inte. Det är något annat som oroar mig; Det känns inte rätt i kroppen. Så jag kliver av. Stannar. Bryter helt enkelt. Där och då.

Åsa som står beredd att langa blir förstås väldig överraskad. Skall du stanna? Hur är det? Det går ju jättebra! Jo, det går bra, men det känns inte bra. Något är fel.

Det är inget lätt beslut, men jag skall ge kort beskrivning av förloppet. Nu efteråt känner jag mig väldigt nöjd. Både med den del av loppet som jag genomförde och beslutet att kliva av.

Dagarna innan har jag haft lite feberkänningar och halsont av mildare slag. Jag tagit de lugnt och tänkt att kanske är det bara kroppen som förbereder sig (min mamma har berättat att jag som litet brukade få resfeber när vi skulle åka bort, så kanske har det överförts på tävlingssituationen tänkte jag). Alvedon och mycket vila var fokus torsdag och fredag efter ett fint lugnt simpass torsdag morgon.

Race day känner jag mig pigg och allt känns bra under morgonen. Magen har varit lite ur lag, vilket inte brukar vara fallet, men det är inget jag kopplar ihop med feberkänningarna. Jag känner mig beredd och njuter av morgonens moment av förberedelse och uppvärmning. Möter Fredrik (Robertsson) och Antti vid Kattrumpan och vi har en trevlig stund i väntan på start. Vi kliver över startlinjen samtidigt och ut i vattnet. Ganska snart är det tydligt att några som ställt sig längst fram verkligen siktar på 1.05 och inte en minut snabbare… så i början blir det ganska mycket simma om, men efter ca 500 m hittar jag rytm och bra simsällskap (läs: bra ben att ligga bakom 🙂 )

Hela simningen håller jag fokus på lugnt och bra teknik med AK:s (simcoachen.se alltså) olika coachingkommentarer i huvudet. Mot slutet simmar jag om några ur pro-fältet, vilket brukar vara ett gott tecken då de startar tidigare.

Under cyklingen följer jag min strategi enligt 3-dels modellen; Första 1/3 komma igång lugnt och fint, andra 1/3 ok att ta i, vilket behövdes för att gå om några som tappat tempo och istället försöka komma ikapp han som låg längre fram med målet att ha någon att jaga på vägen tillbaka över Alvaret. Har hört ganska mycket om klungor i Kalmar senaste åren, men där jag låg gjorde domarna en suverän instats och markerade direkt när någon hade tendens – kul att det kan vara så. Då blir det mer den form av långdistanstriathlon jag gillar.

Dessvärre var det rätt långt mellan de tävlande där jag låg, så det blev en ensam resa tillbaka över Alvaret i motvinden. Men det var ok eftersom det låg inom andra 1/3 med ”OK” på att ta i. Även Ölandsbron blev en vacker men rätt jobbig upplevelse ensam i motvinden.

Ut på sista 1/3 börjar effekten sjunka trots att det är nu jag vill börja köra lite mer. Energiintaget har varit i princip enligt plan, så jag accepterar det och tänker att jag kanske kört hårdare än jag trott. Lite märkligt känns det, för när jag trycker på så känns det som jag trycker 30 w mer än vad displayen nu visar. Nåja, snart dags att springa, och det är en av mina styrkor.

Redan när jag hoppar av cykeln och springer i T2 känns löpningen kantig. Nu kan den ju göra det efter 18 mil cykel, så jag noterar det men bryr mig inte om det. Så iväg, ut på löpningen som jag sett fram emot och tränat för. Men något är inte rätt. Tempot är OK, men kroppen är inte med. Testar ett stop i de blå båsen redan efter 1 km, men det var resultatlöst. Vet att det kan ta ett par km att komma in i löpningen, så det är ju egentligen inte så konstigt att det känns lite ”fel”. Publikens stöd känns härligt och jag får uppmuntrande kommentarer om tempo och löpteknik, men det blir allt tydligare för mig att något inte stämmer. Efter ca 7 km börjar beslutet att inte fullfölja dagens lopp formas i min sinne. Jag bestämmer mig för att ge det ett helt första varv, men har nog förstått var det bör och kommer att sluta: DNF

De första 14 km går i snitt på 4.38 läser jag på klockan, inklusive två stillasittande pauser. Det är lägre än det planerade tempot som skulle vara i spektrat 4.20-4.30 under varv 1 för att komma igång, men ok med tanke på pauserna och att det inte flyter idag. Jag kan nog springa vidare i det tempot, det tror jag i alla fall. Jag har ännu inte börjat ”ta i”. Men vad är det jag sätter på spel?!

Att jag leder hjälper mig att förstå att jag inte kliver av för att ”det går dåligt”.

Innerst inne kliver jag av för att jag vill leva.

Triathlon, särskilt de längre distanserna hör till de mer krävande sporterna. Att köra hårt under en hel Ironman gör ont, det vet alla som gjort det. Så vi förbereder oss för att tåla smärtan och bortse från kroppens signaler som säger sluta. Jag hoppas att jag med detta inlägg kan inspirera andra både till att fightas när fighten skall tas och att våga känna efter och kliva av när du står inför en fight som inte slutar med någon vinnare.

För att citera min dotter som alltid uppmanar mig: ”Pappa – ta det lugnt och kör hårt!”

Bästa fighterhälsningar Calle