Min sida heter Sub9Top10 efter min målsättning 2011 att köra Kalmar på sub 9 timmar och vara topp 10 på SM (Kalmar var då långdistans SM). Det är en formulering som inspirerade mig mycket inför det loppet, och när jag sedan lyckades med 8.57.54, 8:a på SM (och totalt i tävlingen) kändes det fantastiskt och jag beslöt att behålla namnet.

Inför 2014 ville jag åter satsa på tävlingar i Sverige och ett av mina mål för säsongen blev topp 10 i seniorklassen på SM i Motala, väl medveten om att det är ett högt ställt mål. ”Stretchat mål” som vi säger när vi jobbar med affärsmål – definierat som utmanande men möjligt att nå. Distansen vi talar om är 4 km simning, 120 km cykel och 30 km löpning. En distans jag aldrig kört och som jag förstått är lätt att underskatta.

Men när jag föll och bröt revbenen 4 veckor innan Motala ändrades scenariot ganska radikalt. Huvudfrågan blev förstås om jag skulle kunna köra alls, och sedan funderade jag väldigt mycket på om det inte vore rimligare att, om det nu gick, i så fall köra i masterklass med fokus på att kvala till VM 2015 i Motala. Jag fick jobba väldigt mycket med den mentala biten för att hitta en väg fram till start. Det blev en kombination av rimliga förväntningar och fokus annat. Sprinten i Varberg gav beskedet – det kan gå, så sista veckan innan Motala skulle jag teoretiskt kunna träna igen. Lyckades dock motstå frestelsen att försöka ”träna ikapp” de tre gångna veckornas förlorade träning/toppning. Istället blev det intensiva och roliga dagar och kvällar på jobbet – ett ypperligt sätt för mig att hålla distansen till tävlandet.

Eftersom jag varit så osäker på start hade jag inte ens tänkt på att ordna boende – så Linneas (Holmertz) svar på min fråga om tips; ”Du kan bo hos oss” kändes otroligt skönt och blev det som fick mig att börja tända till med tre dagar till start. Så jag packade bilen torsdag kväll och åkte upp mot Motala på fredagen. Magnus Forss anslöt och vi rullade igenom cykelbanan i bil för att åtminstone ha sett den, vilket kändes angeläget eftersom det faktiskt är min första start någonsin i ett triathlon i Motala (!)

Det Holmertzska residenset var (förstås) en triathlonhögborg med Fredrik Carlén och familj på plats på fre, Jenny Nilsson som tog ett simpass i Motala ström utanför huset och Jonas Bergström som också bodde över. Även Ida Salonen gästade huset på fre kvällen. Således var inramningen helt enkelt perfekt för att komma i ”tri mode”.

Tack vare familjen Holmertz gästfrihet sov jag riktigt gott och hade en lugn morgon med lite müsli och Enervits presport som frukost. Sedan promenad till startområde och incheckning. Simningen kortades till 3 km p g a det kyliga vädret, men det var i alla fall uppehåll under förberedelserna vilket kändes skönt.

För att inte dra ut för långt på det hela:

Simstart – pang. Hamnar halvbra när fältet sticker iväg och lite ironiskt får jag en medtävlande som ligger snett bakom till höger och konsekvent slår mig i ryggen precis över revbensfrakturen. Det är trångt så jag kan inte vika av, så jag får välja att se det komiska i situationen. Efter ca 1000 m börjar dock revbenen kännas av, och det märks att jag fått hålla upp med simningen en månad. Jag hittar inget flyt men väl ett par fötter att ligga på. Söker i minnet efter AK:s coaching och finner ändå någon slags rytm, men det känns att det går sakta. När Emma Graaf simmar förbi lägger jag mig på hennes fötter istället (tack Emma) och ligger kvar där tills vi är klara med dagens simmoment. Då har det börjar regna…

I T1 väljer jag att ta på mig en väääldigt skön långärmad cykeltröja ovan på min Speedsuit. I min ålder är det inte tillrådligt att bli allt för kall… så jag har även goa knävärmare som jag haft under våtdräkten och rejäla handskar.

Kommer igång hyfsat på cyklingen och ligger bättre till än väntat, tyvärr bl a beroende på att Patrik Nilsson fått kramp och snabbsimmande Fredrik Haglund cyklat fel. Strax innan första vändning går Lars om mig och vi utbyter lite uppmuntrande kommentarer. Försöker ta en flaska vatten i depån, men funktionärerna verkar inte riktigt vana (?). En eloge dock till att de tappert stod kvar i regnet hela dagen!

Tack Ola Silvdahl för bilder från loppet! Notera de käcka neoprenskoöverdragen jag klippte till kvällen innan 🙂

Jag kör som tidigare uteslutande på vatten och omväxlande Enervits gel och Enervitene. Varje kvart en portion vilket ger två per sträcka. Lars och jag kommer att följas åt under resten av cyklingen på ett lite lustigt sätt då det oftast är uppemot 100 m emellan oss, men ändå blir det att vi växlar position ett par tre gånger. Det regnar och blåser – skitväder rent ut sagt, men jag ligger ärligt talat och småmyser i mina varma kläder. Visst är det jobbigt och jag får allt kämpa på för att inte Lars skall försvinna helt på de flackare partierna där han är ruskigt stark, men jag känner mig väldigt nöjd med klädvalet även jag är den som är mest påpälsad bland de som ligger här runt topp 10. Vid varvningarna räknar jag till att jag ligger runt plats 6-7. Under sista varvet passerar Christoffer Rappe mig med en sån fart att jag knappt trodde det var möjligt. Men jag gnetar på och lyckas även hantera svängarna in mot T2 i det hala väglaget.

Växlingen går bra och jag tar mig förbi Lars under växlingsmomentet. Näringsintaget har gått bra, men jag har bara druckit knappt två flaskor på hela cyklingen (3.15). Frågan är nu om det varit rätt eller inte…

Första kilometrarna går väldigt lätt och för fort – jag gör nog det inte helt ovanliga misstaget att bland ihop 1/2 IM distansen och denna långdistans. Jag plockar några placeringar och fortsätter gela regelbundet. Till min stora glädje känns hälsenorna riktigt bra, liksom speedsuiten som ju har premiär dagen till ära. Den sitter perfekt och håller mig lagom tempererad i det fortsatta regnet.

In mot första varning får jag langning av Linnea – så fantastiskt stort tack – bara vetskapen om att det fanns Enervit att tillgå ute hos dig var suveränt. Ut på andra varvet börjar distansen kännas, men när jag möter KJ gör jag det på nästan samma ställe som på första varvet, vilket stärker. Dock börjar jag märka av obalansen i vätskeintaget. Det har varit svårt att dricka i kylan, och nu har jag för lite vätska i mig. Magen säger ifrån i form av småkramper och smärta. Jag försöker dricka så mycket jag förmår vi vätskekontrollerna och då släpper det stundtals. Men jag märker att tempot sjunker och passeras av en löpare (som dock är ett varv efter). När nästa period av mindre magont kommer tar jag mig ikapp och om, men tempot vill inte återvända ordentligt. Precis innan sista varvning tassar Fredrik Robertsson förbi och jag kan inte svara. Sista milen blir tuff. Kanske är det också den sparsmakade träning sista månaden som gör sitt till, för benen känns inte som de är upplagda för löpning. Jag får ta mig samman mentalt och jobba på med löptekniken. Med 4 km kvar försöker jag ändå öka men det går inte så värst vidare bra. Jag sliter för att ge Fredrik en match, och jag ser att jag närmar mig lite lite och att han vänder sig om i kurvorna. Men det vill sig inte idag. Trots att det är SM och trots att jag nu vet att jag ligger bra till lyckas jag inte förmå kroppen att finna kraft till en spurt. Fredrik är starkare. Det ger dock helt klart en krydda till sista varvet, och jag är väldigt nöjd när jag kliver i mål.

Total 7:a i loppet! (Som hade prispengar till de 6 första…ha ha)

5:a på SM eftersom Rasmus Henning (DK) och Adriel Young (AUS) kom 3:a resp 4:a i totalen. Att för dagen bli slagen av i tur och ordning KJ Danielsson, George Bjälkemo, Rasmus Henning, Adriel Young, Fredrik Carlén och Fredrik Robertsson känns ju faktiskt helt fantastiskt.  It’s simply Awesome! Noterade att det bara är Rasmus (f -75) som inte är född på 80-talet av de som är före mig i mål 🙂

Resultatet överträffar verkligen mina förväntningar och det är en väldigt nöjd Calle som åker hemåt för att tillsammans med familjen åka på en veckas recovery till Barcelona för att fira att Åsa och jag nu varit gifta i 20 år!

Tack fotograf Sussi för bilden!

Tack Richard på Napraidrott för att du fixar till min inte helt unga kropp.

Tack Fusion som fixar snabba och grymt sköna kläder till den kroppen.

Tack Enervit som utgör högoktanigt bränsle under tävling och perfekt träningsnäring för mig.

Tack Löplabbet – rätt skor och inte minst anpassade inlägg. Tillsammans med rehab från Lotta och Richards behandlingar verkar det gå åt rätt håll nu med hälsenorna.

Tack Nordic Wellness för att ni finns – nästa överallt – suveränt!

Tack Aktivitus – träna rätt känns så himla rätt för mig.

Och som alltid – Tack Åsa för att du  stöttar mig så helhjärtat!