Today sure was another great day in Kona.

Dagen startade med ett simpass kl 07.00 med strålande väder och härligt vatten. Körde en timme med lite fartlek. Därefter frukost. Samtidigt som jag åt frukost kom simmarna i årets ”testrace” i mål. De hade alltså simmat banan inför lördagens tävling. Vinnare var Pete Jacobs som visade på god form, och damklassen togs hem av hans fru Jaimie! Eva Nyström deltog också och fick till en bra simning. Målet var precis utanför frukostmatsalen – så det var en inspirerande frukost.

Sedan fick jag sms från min kompis Martin som bor i Denver och arbetar som pilot för United. Hans kompis Jeff hade flugit till Kona kvällen innan och Martin föreslog lunch. Supertrevligt – vi har träffats kort en gång för fyra år sedan, och nu tog vi en lunch. Jag fick för mig att det var ganska amerikanskt att ta kontakt så självklart med någon man knappt känner och ta en lunch ihop. Vi åt rejäla hamburgare – något som inte var optimalt visade det sig, eftersom jag skulle ut och köra cykelintervaller sen…

Men ut kom jag – skulle köra 4 x 20 minuter med ”fullt ös” sista minuten av varje på inrådan av Aktivitus Mattias. Så det gjorde jag… och fick då tillfälle att äta delar av samma hamburgare igen…

Lite ”kul” var att vädret slog om precis när jag började cykla. Det regnade t o m, och jag slarvade med kalibreringen av watt mätaren innan jag körde igång. Så den visade 230 watt när jag tyckte att jag tog i rätt bra. Blev onekligen lite fundersam på formen, men efter den första intervallen stannade jag och körde ny kalibrering. Sedan igång med nästa – och då visade den 280 w vid samma ansträngning – kändes betydligt bättre!

När jag nästan var klar med den andra intervallen stod en triathlet i vägkanten och vinkade att jag skulle stanna. Han hade punka men hade kört iväg utan någon reservslang. Han svor över sitt misstag ”like a rookie – unbelievable”. ”Hi I´m Dirk – Hi I’m Carl etc . Han kom från Luxemburg. Han skulle köra 5 minutersintervaller. Jag berättade att jag körde min 4 x 20. Jag hade ju en slang med mig så vi bytte. Han la i slangen och jag tryckte i en gaspatron (visste ju inte om han kunde hantera en sådan, och tog gärna tillfället att öva själv). Under tiden berättade han att han väntat i 20 min och var rejält frustrerad, och nu mycket tacksam. Vi kom förstås att prata om Ironman. Han såg yngre ut än jag så jag frågade vilken åldersklass – ”Im a pro – I’m the guy who did 7.52 in Roth :-)”

Så det var Dirk Bockel. Han som har den 5:e snabbaste tiden någonsin på en Ironman. Lite extra kul att vi då startade hemåt tillsammans med intervallkörningen. Vi höll jämt tempo tills han var färdig, sedan fortsatte jag. Men det var garanterat skillnad på ”upplevd ansträngning”. Jag körde på tröskel, som planerat, men detta var hans fjärde pass för dagen, och däremellellan hade han hunnit med tre intervjuer. För den intresserade kan nämnas att han i Roth snittade 286 watt på de 180 km! Det gav en bike split på 4.15. (Han sparade sig lite för att kunna springa maran på 2.48 🙂 )

Intressant var att notera min egen reaktion på vem han var. Svårt att sätta ord på, men det hände något när jag förstod att det var ett fullblodsproffs. Det var också med viss tvekan jag la mig bredvid istället för bakom när vi körde iväg. (jag testade sen ligga bakom väldigt kort, men det blev för låg belastning för mitt pass, så vi körde parallellt).

Hur som helst en väldigt trevligt möte ute på lavafältet.

Förmodligen hade han också kunnat hantera pumpen med gaspatron.

Konahälsningar Calle