Lång version. (för kort version gå direkt till slutet av inlägget)

2600 startande med bl.a. 62 proffs på herrsida och 30 på damsidan. Det sades vara det starkaste startfältet någonsin utanför Ironman VM Kona. Pete Jacobs, Marino Vanhoenaker, Michael Raelert, Sebastian Kienle, Eneke Llanos, m. fl. Lägg där till en väderprognos som nästan liknade en på Kona: sol och 30 grader, varsågod och börja svettas!

Klockan skulle ringa 04.00, men jag vaknade före den. Rätt laddad är en bra beskrivning. Testade att äta väldigt lite till frukost denna gång; en kopp thé, ett ägg och knappt två toast. Och en rejäl bit av vaxkakan med färsk honung –  en helt oemotstånlig del av frukostbuffén! Detta kompletterade jag med två carboloaders i form av Enervits Pre Sport. Sedan tog jag bussen till startområdet som ligger någon mil utanför centrum. Vädret innebar en väldigt vacker morgon och stämningen byggdes upp extra av att Mike Riley, ”The voice of Ironman” var på plats som kommentator. Jag var klar i relativt god tid och kunde simma in en knapp kvart. Vi var ca 300 st som startade 06.45 samtidigt som pro-fältet (de startar dock ett femtiotal meter framför för att kunna få fritt vatten). 100 av de som startar 6.45 är in min age group. Vi utgör den största gruppen med 595 (!) startande.

Solen började gå upp ungefär samtidigt som startern skickade iväg oss. Det var riktigt vackert att i ögonvrån se solen stiga. Med 21 grader i vattnet blir det varmt i våtdräkten och det var tydligt att detta skulle bli en både lång och varm dag. Jag söker efter bra flyt i simningen och det går ganska bra. Eftersom jag har haft svårt att hinna med simträning under våren känner jag mig osäker på formen. Men när badmössor från proffsfältet dyker upp runt mig tolkar jag det som ett gott tecken. Så jag jobbar på och försökte fokusera på tekniken och slappna av. Det enda irritationsmomentet är att det känns som att badmössan håller på att glida av. Vid varvning på land efter drygt halva simningen kämpar jag med att dra den på plats. Under simningen blir det ett par rejäla kallsupar, så Wolfram hade nog varit nöjd med att jag andas tillräckligt nära vattnet. Lurigast blir sista ca 800 m; Efter sista rundning går simningen rakt mot den i och för sig vackra med nu totalt bländande soluppgången. Det blir en extra hundring där eftersom det blir chansning på var uppstigningen är (jag chansar fel…).

Direkt efter uppstigning skall alla upp för en ganska brant och, som det upplevs efter 3,8 km simning, väldigt lång sandbacke – en riktigt tuff start på benens arbetsdag! Jag ser Åsa och Vendla som kommit för att heja fram mig och vinkar glatt till dem på väg mot växling. Våtdräkten slits av och jag kränger på mig den för dagen omsydda speedtoppen. Genom att klippa av ärmarna vid armbågen blir den mycket lättare att ta på sig när jag är våt. I gengäld har jag simmat med lösa ärmar, sk coolwings, så tillsammans blir det perfekt. Växlingen går smärtfritt och jag kommer iväg bra på cykeln.

Ute på cyklingen blir jag ganska snart lite orolig. Sätesmuskeln och baksida lår känns direkt ömma och jag har svårt att hitta bra känsla. Planen är ju nu att ta det lugnt de första 60 km för att i gengäld orka cykla med fart hela vägen, men det är ändå inte något jag förväntat mig efter två lugna veckor. Många möjliga tankebanor dyker upp, och det känns så tydligt att Ironman är väldigt mycket en mental utmaning. Skall jag lyckas idag gäller det att välja rätt tanke om och om igen. Söker rytmen och känslan – det är en bra bit som skall avverkas, så inte för hårt nu. Å andra sidan – varje sekund nu kan vara avgörande på slutet, så inte för lätt nu. Lagom helt enkelt – ett underbart ord i dessa sammanhang. Hör emellanåt människor som klagar på ”lagom”. Som om de skulle vara mesigt med ”lagom”. De är välkomna att köra en Ironman med lagom belastning så får vi se hur mesigt de tycker att det är.

Den stigande temperaturen börjar kännas efter någon timme. Vid vätskestationerna försöker jag hinna greppa två vattenflaskor – en för att dricka fram till nästa depå, och en som jag sliter upp korken på med munnen och sedan häller över mig. Det skall gå snabbt så att jag hinner slänga den inom angivet område. Ett par gånger uppstår blodsmak i munnen, men det är bara småsår orsakade av vatteflaskornas korkar. De är inte gjorda för att öppnar med munnen… Planen är att köra på 90% medhavd energi. Min mage är inte helt kompis med de produkter som serveras under detta lopp, så jag har laddat upp med en komination av gel, liquid och liquid comp med koffein från Enervit.
 Som komplement tar jag gel på ett par stationer. En gång håller det på att sluta lite illa. Det är en lättflytande jag får tag i, biter av toppen och drycker till. Tyvärr har hålet i förpackningen blivit rätt litet, så en vass stråle körsbärsmojs körs rätt ner i luftstrupen. Jag hostar och spottar och funderar på om de kommer kunna fastställa dödsorsaken. ”Drunknad i lättflytande körsbärsgele med högt enegiinnehåll”? Efter tio minuter verkar kroppen ha hanterat det hela och cyklingen är tillbaka i det normala: Kolla vägen, kika på kadens/watt, ner med huvudet, och kör kör kör!

Cyklingen rullar på bra, jag håller kraft och placering. Framförallt i de snabba partierna tar jag placeringar (maxfart för dagen 72 km/h), medan jag ofta tappar några i uppförskörningar. Men det är fortfarande långt kvar. Varvningen inne i centrum är en höjpunkt publikmässigt, men även ute längs banan finns flera partier där publiken i byarna verkat gått man ur huse för att heja fram deltagarna.

Passerar en långsamtgående moped med skylten ”Siste cyklist”, som ligger strax bakom just siste man för dagen. Det gick inte fort kan jag lova. Det påminner mig om att på andra varvet tillkommer momentet med att passera de som väljer ett lugnare tempo. Oftast inga problem, men inne i byar med lite skarpa kurvor kan det bli lite riskabelt när de inte tänker på att cyklister kan komma bakifrån i dubbla hastigheten. Vägarna är dock helt avstängda, så oftast det finns manöverutrymme. Vid en station finns mellantid och speaker och jag hör då att jag är förste man i min AG att passera. Positivt besked! Visserligen har ju ca 400 konkurrenter i klassen startat en kvart senare. Men av alla besked att få så var ju detta det bästa möjliga – så jag tar det som ett kvitto på att jag kör bra.

Sista milen in mot växling ger jag mig själv ”fri fart” och det är en härlig känsla att ha kraft att trycka på nu. Jag passerar andra tävlande med jämna mellanrum och konstaterar att jag lyckats hålla lagom tempo. Det går lätt utför en stor del av denna sträcka så farten blir hög och växlingen närmar sig. Min klocka visar en totaltid på en bit under 6 h, så jag ligger bra till tidsmässigt. Tanken på att sub9 är möjligt finns där förstås, men det är inte målet för dagen. Målet är att göra ett riktigt bra lopp jämfört med konkurrenterna och därmed skapa förutsättningar för att nå pallplats.

Jag visualiserar växlingen innan jag lossar fötterna ur skorna och förbereder landningen. Även T2 går bra och jag påbörjar dagens nerjogg (det är bra att varva ner efter 180 km cykel – eller hur).

Det blir direkt ännu varmare, så jag är glad att Åsa langar en vattenflaska redan vid första passering av den station där man får ha egen langning. Jacob sitter hemma i Sverige och kämpar med att sammanställa en bild över läget utifrån mellantider. Han förser sedan Åsa med dessa så att hon kan ge mig info. Hon ropar glatt att jag gjort en jättebra cykling och det tar jag som en intäkt för att jag ligger fortsatt bra till. Då återstår ca 40 km att löpa. Farten är lite hög i början, ca 4 min/km, så jag försöker lugna tempot något. Även här vill jag gå ut lagom hårt för att kunna hålla fart hyfsat hela vägen. Visst skulle jag gärna göra en sub3 mara i en Ironman, men då skall det nog inte vara 30 grader varmt. Löpningen går i fyra varv á 10,5 km. Åsa och Vendla springer över en bro och kan därmed se mig även efter ca 4 km.  Där får jag en första uppgift om att en konkurrent som startat 07.00 jagar och springer fort. Jag uppfattar något om 10 minuter, men är osäker på vad det innebär.

Hela första varvet går bra. Det är också det som är enklast rent logistiskt eftersom det är relativt få löpare på banan. Det innebär gott om plats vid vätskestationerna och därmed lätt att få vatten (en mugg att dricka, en mugg över huvudet), is (hälls direkt innanför linnet), cola (dricks – funkar inte så bra till annat), och vattensvampar (trycks över kroppen). Ofta hinner jag få med mig 4-6 svampar, så jag blir genomvåt vilket är skönt och ett bra sätt att hålla kroppstemperaturen under kontroll.

Ut på varv två får jag E Liquid m koffein av Åsa och Vendla – ett välkommet tillskott. ”Du ligger fortfarande bra” är beskedet. Vi möts igen på andra sidan och nu är beskedet: ”Han är 5 minuter bakom. Han är snabb”. Dags att bli vän med sina tankar på allvar nu.

Genomgående försöker jag tänka mycket på löptekniken för att den inte skall rasa ihop helt. Vid sidan om det är det energi/vätskebalansen som känns prioriterad. Tillräckligt mycket vätska och energi för att hålla igång, men inte för mycket så att magen säger stopp. Jag trycker i mig en Enervit inför varannan vätskekontroll och fortsätter slita åt mig vatten och cola för att hälla i mig vid varje.

Ut på varv tre börjar det bli närmast trångt. Det blir dubbelt problematiskt efter som de som kommer till ofta har en något mer avslappnad inställning till hur fort det behöver gå genom vätskestationerna… De står helt enkelt i vägen. En och annan sur kommentar fälls mot de av oss som vill skynda på mer och därför forcerar klungorna. Roligast är att försöka få med så många svampar som möjligt i en hand (alla funktionärerna står på ena sidan). Som mest får jag med mig sex stycken i en hand – PB!

Denna gång säger sambandscentralen 3 min till jagande tvåan. Så jag leder fortfarande, men avståndet krymper och min fart sjunker allt eftersom. Dessutom tillkommer nu ”Dixie-stop” för att hantera vätskebalansen… Första milen 42.13, andra 45.38 den tredje kommer bli 46.52 ska det visa sig. En rolig episod under tredje varvet är att jag närmar mig Michael Raelert. Vid en vätskestation ligger jag bakom och uppfattar hur han missar att få med sig svampar. Jag får med mig fyra och när jag passerar honom strax efteråt får han två :-). Som den världsstjärna han är får han genomgående mycket support – och det känns inspirerande att ha honom strax bakom de kommande 5 km. Han är ute på sitt sista varv, så när vi närmar oss varvning ropar hans supporters att det nu bara är 400 m kvar. Han passerar innan han viker av upp mot målgång. Själv fortsätter jag ut på sista varvet, stärkt av att ha lyckats hålla samma fart. ”Bara” 10.5 km kvar. Varje varv innebär två bropassager, och dessa suger förstås lite extra. Men jag känner att jag fortfarande håller ett ok tempo när jag vid ca 6 km kvar får sista lägesrapport av Åsa: ”Nu är det 1.40 som skiljer, nu j-klar springer du allt vad du har. DU KAN VINNA!” 

På något sätt är detta tjusningen med Ironman. Att ha simmat 3,8 km, cyklat 180 km samt sprungit 36 km och nu få klart för mig att om jag ökar farten, då kan jag nå drömmålet – att vinna. På fullt allvar plockar jag fram den gamla devisen: Pain is temporary, glory is for ever. Synfältet smalnar och fokus blir helt och hållet löpning. Jag noterar att jag passerar en gående Pete Jacobs. Även de allra bästa har det tufft i värmen idag. Framsida lår smärtar rejält och det småhugger i vaderna. Nästa km notering blir 4.19. Bra! Det går lite fortare (om den jagande skall vinna skall han banne mig få slita för det.) Nästa 4.15. Jag hoppar över vätskestationerna nu. Varje sekund kan bli avgörande och jag chansar på att det skall funka och att vaderna inte skall krampa. Trycker i mig delar av en gel. Sväljer nog inget, men det får ligga i munnen en stund för att skicka signalen till hjärnan att energiintaget fortsätter. 4.19 – Ok, här ingår vändpunkt, grusväg och en uppförsbacke. Km nr 41: 4.11 klockas på väg upp över bron. Bara dryga 1000 m kvar. Som en liten intervall. Andningen är nu påtagligt högljud och jag märker att de jag skall passera flyttar på sig självmant. Viker av in mot målrakan. Jag uppfattar publikjubel men inte så mycket mer. Frustande och dreglande sliter jag mig mot mållinjen. Passerar. Stannar. Sjunker ner. Nöjd! 

Vad the voice of Ironman Mike Riley eventuellt sa har jag ingen aning om. Åsa säger att vi gjorde high-five på upploppet där hon stod i kanten – kul att i alla fall hon minns det. Medical teamet frågar om jag är ok, och jag svarar att det är jag. Men jag lyckas visst inte övertyga dem helt. ”Han skall till tält B”.

Min sista hela km gick på 4.00 och marginalen till 2:an blev till slut 1.19. Jag kan konstatera att jag tog i precis lagom. Lagom för att ha krafter kvar att öka farten något på slutet. Lagom för att orka till målet (men inte så mycket längre). Lagom för att det skulle räcka med två påsar dropp för att vara på benen igen ;-).

Lagom för att vinna!

Önskar dig en härlig sommar med många lagom hårda pass inom ditt favoritområde!

Ironhälsningar Calle, Europamästare AG Ironman 2013 🙂 🙂 🙂

Kort version: Simning 3,8 km på 55.06 – jag började svettas. Cykel 180 km på 4.52.46 – riktigt varmt i solen.  Löpning 42 km på  3.10.06 – 30 grader och ruskigt jobbigt! Ledde men konkurrenter jagade. Jag gav allt! Jag vann! 2 påsar dropp senare var jag på benen igen 🙂

TACK: