Du tänker efter före.
Du planerar.
Du formulerar din målbild, definierar nuläget och konstaterar vad som krävs för att sluta gapet mellan det du Vill och det som Är.
Vissa kallar det ”att ha en plan”.
Andra vill benämna det ”En genomtänkt strategi för att nå de långsiktiga målen”.
Oavsett, så handlar det ofta om ”Huret”, alltså det som skall göra att du/ni uppnår just det där som känns så eftersträvansvärt.
Så enkelt i tanken,

…men så svårt när allt runt omkring kommer med i bilden.

Att det skall vara så svårt att ”Stick to the plan”!

Vi ser det regelbundet, i träningssammanhang, på jobbet och annorstädes. Ta exemplet ”Lugnt långpass i grupp. Någon som upplevt att tempot skruvas upp…? Och av det lugnare långpasset blir ett både roligt och jobbigt fartlekspass – inget fel i med det, men var det det som behövdes för att nå målet?

Kanske är det en av svårigheterna, vi ersätter inte ursprungsplanen med något dåligt. Vi ersätter det med något som känns bra för stunden, men som inte i samma utsträckning för oss till huvudmålet.

Eller ta det i jobbmiljön – timvis med tankemöda investeras i en genomtänkt plan som omfattar så väl nuläge som mål och vägen däremellan. Alla är rörande överens och affärsplanen spikas. Jobbet mot målet börjar precis enligt plan…tills det börjar komma nya uppslag…”Du, jag har hört att…” ”Vet ni vad jag kom på….” och vips så liknar arbetsinsatsen mer en förvisso rolig fartlek, men knappast vägen mot målet…

Gissar att det är därför så många planer uppfattas som hyllvärmare – de är på intet sätt dåliga. Vi saknar bara förmågan att hålla oss till dem. Impulser tar över, och den genomtänkta tanken får stå tillbaka.

Idag lyckades jag med motsatsen!
Spring för Livet, Onsala Runt, ca 12 km stod på programmet. Tävlingen arrangeras för tredje året, och de två tidigare har jag varit först runt. Starnummer 1 hämtades ut igår och tävlingsnerven började komma. Men i kalendern hade jag skrivit tydligt;

Onsala Runt, Snabbdistans (Träning!)

Med siktet inställt på ett par triathlon SM och inte minst Ironman EM i Frankfurt, så var planen att springa fort, men inte maxa. Loppet skulle fungera som ett inslag i helgträningen. 2 juni går Duathlon SM – DÅ är det OK att maxa, inte idag.

På starlinjen möter jag fjolårstvåan – startskottet går, och vi drar iväg. Efter 2 km skapar han en lucka, jag ligger lugnt. Efter 6 km är jag ikapp – fortfarande i egen fart.

Vid 8 km ökar han farten, luckan kommer och jag står inför valet. Kämpa? Vinna?? Eller hålla mig till planen; ”Ta i, men inte ta ut mig”?

Jag lyckas – jag släpper iväg honom. Mot slutet knappar jag in, men kommer i mål som tvåa. Andfådd och med ett riktigt bra fartpass i benen. Nöjd!

Impulskontrollen fick jobba, men det gav resultat – Stick to the plan!
Nu är jag nöjd, riktigt nöjd. Hade jag kunnat slå honom? Vet inte, det känns oviktigt. Viktigare är: Jag slog mig själv – lockelsen att ta njutningen för stunden av en eventuell (han var stark!) seger fick ge vika för den långsiktiga planen. DET är en seger jag njuter av.

Lycka till med dina fighter, både mot dig själv och andra – så att du når de mål du verkligen siktar på!

/Calle